a Right, Not a Privilege

Roger: jag skrev mej ur kyrkan en tid sedan

Jag: jag tycker att det är bättre att skriva sig ur kyrkan för att då har man varit tvungen att bemöta frågan tror man eller inte, än att höra till kyrkan utan att tänka på något. Enligt min mening kan största delen av dagens människor hitta äkta levande tron endast genom svårigheter i livet och om man har funderat på Guds existens någon gång i livet, kan det vara lättare att hitta äkta tron än för dom som inte tänkt alls på saken. Hur var det med dej, funderade du på saken?

Roger: ja, det gjorde jag faktiskt, men sedan insåg att jag inte har någon annan orsak än kyrkliga fester att höra till kyrkan.

Mikael: jag tycker att det är dumt att inte höra till kyrkan för att det är en bra investering

Jag: menar du investering i det andliga kapitalet?

Mikael: nää, jag menar att det är ekonomiskt en bra investering. Genom att betala kyrkoskatt är man berättigad till alla möjliga biståndsformer, i synnerhet om man har barn. Jag räknade just att jag är 300 på plus sidan i år. Dessutom har jag bättre möjligheter att få en kyrklig tjänst om jag hör till kyrkan.

Jag: jättebra…men Mikael, tror du på Gud?

Mikael: det har jag inte tänkt på…

Hela hösten har jag dragit jobbsökar- och datautbildningar för arbetslösa. Det ovanstående var ungefär hur pausdiskussionen gick till på en utbildningsdag som jag hade (namnen i diskussionen är påhittade).

Ja, lönar det sig att höra till kyrkan?

Henriksen & Vetlesen (Etik i arbete med människor 2009) hävdar att vara människa är detsamma som att vara sårbar, skör, beroende och dödlig, vilka är med andra ord de icke-valda grundvillkoren för människans tillvaro. Om det är så, detta innebär att vi behöver andras hjälp många gånger under vårt livslopp.

Vilka är ”de andra” då? Även om Henriksen & Vetlesen begränsar sina observationer till det norska samhället, man kan lätt igenkänna deras observationer åtminstone angående det finländska samhället, men högst antagligen också angående de övriga nordiska länderna. Följaktligen kan vi konstatera att även det finländska samhället grundar sig på en universalistisk-egalitär ideologi: trots olikheter i bakgrund, förmåga och talang är alla människor lika mycket värda och de har samma rätt till grundläggande förmåner som utbildning, arbete och hälsa. Med andra ord ser det moderna skandinaviska välfärdsamhället dessa förmåner som medborgerliga rättigheter. I och med att omsorgsuppgifterna har flyttats från familjen och hemmet till den offentliga sektorn, har staten blivit som garanterare på minimiomsorg för alla medborgare. Här finns det en övertygelse att samhällets moraliska kvalitet visas genom att hur det strävar efter att ta hand om sina svagaste och mest behövande.

Tyvärr är det inte så här enkelt. Samtidigt då ansvaret för omsorgsuppgifterna skuffas åt offentliga sektorn, har kravet på effektiviteten blivit alltmer starkare: offentliga sektorn borde ta hand om sina omsorgsuppgifter bättre och mera täckande, vara teknologiskt och vetenskapligt på toppnivå, men ändå klara allt detta snabbare och med mindre pengar.

Poängen är att ”de andra” borde vara vi alla som individer och samhället, inte bara staten och övriga offentliga sektorn. Den enskilde människan borde vara den primära moraliska aktören, inte staten eller motsvarande överordnade aktörer. Den paradoxala frågan är alltså att hurdana tillvarons grunder har vi som människor om vi skuffar ansvaret mer och mer till myndigheterna?

Kyrkan är en bra utgångspunkt för oss att bli människor igen, det är en Guds givna rättighet för alla människor, icke ett privilegium för dom som inte tror på Gud. Liksom Caputo skrev (What would Jesus deconstruct?) kyrkan är inte precis Guds kungarike men det är ändå den bästa möjliga reservplanen.

Where angels fear to walk…

Åter på bloggen efter sju långa månader. Dessa sju månader har också betytt ett avbrott i mina teologiska studier p.g.a. arbete.

När jag bestämde mig att ta itu med skrivandet igen upplevde jag först bloggens namn som ett allvarligt problem. Här hänvisar jag inte till teologin utan till begreppet postmodernitet. Även om jag upplevde kursen i postmodern teologi som tydligen den bästa i mitt liv, undrade jag om världen är faktiskt så postmodern som det kändes under kursens lopp.

Egentligen två saker avgjorde mitt val. För det första tror jag på stora förändringar i nära framtid angående sådana samhälleliga fundament som makt, ekonomi och värden. För det andra utgör dessa förändringar klangbotten för mina personliga önskemål dvs. jag ser fram emot att världen förändras och t.o.m. mer än det: jag vill stöda den här förändringen för att jag ser det som människans nödvändiga växande i gudomlig anda. Medvetet undviker jag förklara dessa motiveringar närmare här utan återkommer till saken (hoppas jag…) under de kommande månaderna i form av inlägg.

Min bloggvärld kommer alltså att vara postmodern-teologisk även i framtiden.

Just nu läser jag litteratur för teologisk etik och religionsfilosofi II inkluderande officiellt följande böcker:

- Henriksen/Vetlesen: etik i arbete med människor
- Wikström: Långsamhetens lov
- religionsfilosofiska texter i urval

Stanley Hauerwas tålamodslära för seglaren

Stanley Hauerwas verkar inte vara populär enbart ute i den stora världen utan också på vår kurs i postmodern teologi med tanke på hur många har redan skrivit om honom. Orsaken kan vara Hauerwas betoning på de konkreta, gemensamma handlingar som uppehåller det mänskliga livet och tänkandet och som är lätta att förstå och få grepp på. Här är han starkt influerad av Wittgenstein och Aristoteles. Andra inspirationskällor inkluderar bl.a. John Howard Yoder, Augustinus och speciellt Thomas av Aquino.

Visserligen är Hauerwas svårt att klassificera, åtminstone i motsättningen modern vs. postmodern. Jussi tog upp i sitt inlägg om Hauerwas att man kan tvivla t.o.m. hans postmodernitet, vilket ledde till livliga kommentarer för och emot. Samma fråga tar även Kristiina och Annika upp i sina bloggar. Vidare kan man konstatera att för något skäl finns skrifter av varken Hauerwas eller någon annan av Jesus Radicals (t.ex. Yoder, Cavanaugh) med i Sigurdson & Svenungssons kursbok, vilket är nog lite konstigt om de räknas att vara postmoderna teologer. Egentligen när man tänker på det mera noggrant har Patrik gjort ganska modigt val genom att ta just Hauerwas, Yoder och Cavanaugh med i materialet för att det var ytterst sällan under kursens lopp som jag såg deras namn förknippade med postmodernismen. Emellertid skulle även jag vara färdig att stämpla ordet postmodern på deras pannor, inte minst för att deras texter innehåller inte bara postmoderna drag utan de är också begripliga till motsats av deras många postmoderna kollegor.

Antagligen har våra klassificeringar eller bedömningar ingen större betydelse för Hauerwas. Det som betyder för honom är kyrkan och kyrkans förmåga att fungera som inspirationskälla för olika samhälleliga funktioner och inte tvärtom. Redan denna tanke är nog postmodern.

Som exempel nämnde Hauerwas på en ljudfil som jag hittade på Jesus Radicals sajt de kristna i Amerika: alltför länge har de kristna amerikanerna definierat sig själva primärt som amerikaner och först sedan som kristna, inte tvärtom som det borde vara enligt Hauerwas.

Christina uttryckte samma tanke på följande sätt i sin blogg: ”Han är också kritisk mot privatiserade former av kristendom, eller att det skulle finnas föreställningar om individens frälsning som kunde ses separerade från Guds handlande i och genom kyrkan. Här erbjuds ett alternativ för att förstå kyrkan utgående från kyrkans egen logik.”

I kommentaren till samma inlägg tog Margit upp en viktig poäng som har säkert också någonting med Hauerwas teorier att göra nämligen kulturskillnader. Även om vi ofta talar att vårt sätt att tro på Kristus är universell, det är klart att vår verksamhetsomgivning, kultur och andligt klimat påverkar vårt sätt att uttrycka vår tro och därför känns säkert uttrycksformer i t.ex. Amerika, Skandinavien eller Afrika främmande beroende på varifrån man är. Emellertid är jag ganska säker på att en troende kan känna sig hemma på kyrkan oberoende på kulturskillnader. Visserligen kan man läsa en stark betoning på den amerikanska kulturen i Hauerwas exempel, men å andra sidan hans exempel är inte poängen utan kyrkan och de medel som man kan använda för att förmedla kyrkans läror till olika samhälleliga verksamhetsområden.

För Hauerwas är karaktär och dygder de centrala medlen och vägen till delaktighet i det gudomliga livet. Vad gäller dygderna, talar han i synnerhet om frihetens (=förmågan att leva utan kontroll), hoppets och tålamodets betydelse. Det är kanske på grund av vårt hektiska samhälle att just den sistnämnda dygden verkar ha tilltalat mest våra kursdeltagare även om Hauerwas betonar att dygderna är alltid förknippade med varandra. Margit sammanfattade temat på utmärkt sätt i sin blogg:

”Det största tålamodet visade Gud då han lät sin son Jesus komma till jorden. Det krävdes mycket tålamod att vänta på Jesu arbetets början då Gud valde att Jesus skulle födas i människoform.”

Vad kan då människan göra för att förverkliga tålamod enligt Guds vilja? Jag citerar svaret igen ur Margits blogg:

1. Att praktisera kroppens tålamod.
2. Att leva med andra lär oss tålamod.
3. Att utveckla kunskaper tar tid och kräver tålamod.

Seglarens levnadsvillkor är friheten, men nästan lika viktigt är tålamodet. Tålamodet behövs både ute på det stilla havet då man väntar på vinden till seglen och i den rasande stormen.

God (b)less America?

Jag hittade en intressant länk bland kursmaterialet till ett program på ABCs Radio National, som handlade om politik och religion.

Det är säkert just USAs politik som oftast förknippas med religiöst språk i västerländer. Jag och kanske några andra i Finland känner detta motbjudande, men överraskande nog har jag sett samma fenomen i Finland nästan varje gång av de få gånger som jag har råkat titta på den finska Riksdagens sessioner på TV under de senaste tiderna t.o.m. i form att en politiker citerar verser direkt ur Bibeln.

President Barack Obama: The Holy Koran tells us: "O mankind! We have created you male and a female; and we have made you into nations and tribes so that you may know one another."

The Talmud tells us: "The whole of the Torah is for the purpose of promoting peace."

The Holy Bible tells us: "Blessed are the peacemakers, for they shall be called sons of God." (Applause.)

The people of the world can live together in peace. We know that is God's vision. Now that must be our work here on Earth.

Idén om modern politisk teologi går dock tillbaka på 1920-talet då Carl Schmitt publicerade sin ”Political Theology” i fruktan av dåtida Tysklands sammanbrott. Enligt Schmitt är alla former av moderna teorier om staten sekulära teologiska koncept och teologin hör till politiken utanvidare.

Här spelar ”den allmänna viljan” en väsentlig roll. Ända till 1700-talet var den allmänna viljan definierad de facto som Guds vilja, men senast Rousseaus ” Om samhällsfördraget” år 1762 gjorde slut på denna epok och människornas egen vilja tog över rollen som den allmänna viljan. Detta anses vara den ursprungliga källan för modern demokrati. Schmitts motdrag var att visa att fundament i modern politik är teologiska i stället för sekulära eller liberala. Schmitts (och t.ex. Heideggers) syfte var att ”revitalisera” staten som begrepp och ge tillbaka dess status som identitetsskapare inte minst för att han såg sitt weimerska Tyskland som ett eskatologiskt slagfält mellan det goda och det onda. Utan staten med rätta fundament skulle samhället rasa samman.

Enligt Cavanaugh är alla former av politik teologiska för att de försöker fundamentalt bemästra transcendenta visioner om människornas ursprung och livets mål. Vi behöver politisk teologi för att den hjälper oss att förstå sekularismens ersättare även om vi inte vet exakt vad kommer det att vara.

Schmitts teorier är relevanta även i våra dagar för att tanken om civila religioner lever starkt överallt i världen, inte minst i USA. USAs flagga är ett heligt objekt för många ritualer och man kan också döda eller dö för den (alltså inte nödvändigt bara för staten bakom den).

Barack Obama: There's one rule that lies at the heart of every religion - that we do unto others as we would have them do unto us.

Så frågan återstår: politisk teologi eller teologisk politik? Jag tycker att det finns en betydlig skillnad mellan dessa två begrepp.

William T. Cavanaugh - konsumtionens teologi i eukaristisk ekonomi

Alltså vad har eukaristi med ekonomi att göra? Cavanaughs grundtanke är att de kristna borde förhålla sig till och forma upp både personliga och samhälleliga ekonomier i ljuset av deras eukaristiska tro: på samma sätt som man delar ut Kristi kropp i eukaristin, borde man svara genom att konsumera på ”rätt sätt”. Det svåra här är just att hur man konsumerar enligt eukaristiska principer. Här gäller det att tänka över de nationella gränserna, hur produkterna produceras och vilka är produktionens miljöeffekter osv. Om man lyckas med sina konsumtionsvanor så är priset att bli en del av Kristi kropp och följaktligen en del av alla människornas lidande.

Den moderna ekonomin däremot hjälper oss att växa bruttonationalprodukten, men den berättar oss inte hur vi borde konsumera och förhålla oss till pengar som individer. Cavanaugh ger inte råd hur man förverkligar denna modell i praktiken förutom att motstå den globala kapitalismen. En förutsättning för ett humant samhälle är att ingen individ är fri förrän alla är fria i en fri marknadsekonomi.

För att försäkra en fri marknadsekonomi behövs det fortfarande kontroll för att enligt Cavanaugh leder nuvarande makroekonomiska teorier till ojämlikheten mellan individer. Här är ekonomister sällan konsekventa. Till exempel Milton Friedman och Adam Smith ser individen i mikroekonomin som en girig aktör, medan med inverkan av någon konstig ”osynlig hand” förvandlas individernas verksamhet till mervärde på makronivån. Det är inte trovärdigt.

Vad är då det rätta sättet för en kristen att konsumera? Enligt Cavanaugh borde vår användning av pengar vara direkt bunden till vårt förhållande med Gud. Individens ekonomi och teologi är inte två skilda saker utan förknippas och har alltid förknippats med varandra. Han hävdar att vårt sätt att konsumera liknar mycket vad och vem vi tillber.

Friheten att konsumera och friheten att välja är visserligen viktiga principer i Cavanaughs tankegång, men här hänvisar han till frihet i gudomlig anda: vägen till den äkta friheten går endast genom att vara bunden till Guds vilja. Emellertid är grunden till ekonomisk frihet för största delen av människor i friheten att välja genom konkurrensen. På gräsrotsnivån detta betyder konkurrens mellan individer vilket leder till brist, oro och osäkerhet i stor skala.

Cavanaughs tankesätt tilltalar mig starkt, inte minst tack vare en svensk affärsman som heter Gunnar J. Olson. Tankar och idéer i Olsons bok ”Rikets affärer - minnen av det tillkommande” (för något skäl är namnet helt annorlunda på finska, men beskriver innehållet kanske en aning bättre, nämligen ”vapautettu bisnes – kokemuksia taivaan valtakunnasta liike-elämässä”) liknar långt Cavanaughs. Nyckelorden för båda är frihet och Guds vilja. För mig har Olsons bok inte bara förnyat hela mitt tankesätt angående ekonomin, affärsvärlden och friheten utan även förstärkt min tro på världen och framtiden.

Cavanaughs utgångspunkt är mera akademisk teoretisk medan Olson syftar på att ge råd till vanliga troende genom att använda sitt eget liv som exempel. Jag vågar inte ens tänka på vad de här två gentlemännen kunde nå tillsammans. Så mycket som jag har bekantat mig med tankar av dem båda, kan jag inte hitta på en enda sak att kritisera och det är mycket sagt det! Olson har säkert inte tänkt på sig själv som en postmodern tänkare, men det är han nog tydligt.

Radical Orthoxy vs. Jesus Radicals

Begreppet postmodern teologi innehåller många underrörelser som bl.a. dekonstruktion, postmodern feministisk teologi, gud-är-död, Radical Orthodoxy och Jesus Radicals. Jag skall nu granska kort de två sistnämnda, även om det måste konstateras här att det finns flera viktiga underrörelser och underrörelsernas underrörelser som ibland är klart del av någon annan underrörelse (t.ex. Jesus Radicals ==> anarkism) eller överlappar och/eller förknippas med varandra vad gäller tänkarna som räknas in i dem. Sättet hur tänkarna räknas in i olika skolor varierar också stort: några hör ”ofrivilligt” till dem och andra har medvetet börjat rörelser med syfte på att kunna betona sitt synsätt.

Radical Orthodoxy fick sin början vid Cambridge University så sent som år 1997 och den är inte precis rörelse i dess bokstavliga mening utan hellre ett nytt teologiskt synsätt med olika projekt och sammanhang som uttrycksform. RO har sina rötter i katolicitet och det ortodoxa i medlemmarnas bakgrund är just kristen tro genom de klassiska trosbekännelserna. Det radikala i budskapet är kritiken mot de teologiska medlen som praktiserades i den senmedeltida och moderna kristendomssynen. Rörelsens syfte är ändå inte att kritisera allting som modernismen innebar utan att framhäva nödvändigheten av förändring i tänkandet på grund av den moderna sekularismens framväxt som har tonat ner religionens betydelse i samhället. Man kan säga att var många postmoderna rörelser ser behov även för en radikal teologisk förändring så där radikalortodoxa framgestaltar syftar på förändring mera som en utveckling med vissa givna teologiska grunder. ”we must train ourselves in that which modernity rejects most thoroughly and fatally: the discipline of receiving that which has been given”, liksom R.R. Reno från Creighton University konstaterar.

Graham Ward, Catherine Pickstock och John Milbank anses som de främsta framgestalter och grundare för rörelsen.

Jesus Radicals är en samling av t.o.m. ännu mera osammanhängande tänkare än det föregående. De mest kända namnen i ”rörelsen” kan anses vara William T. Cavanaugh, Stanley Hauerwas och John Howard Yoder. Något enhetligt teologiskt utlåtande för rörelsen finns inte utan den gemensamma teologin formas upp genom tänkarnas egna skrivningar, som innehållsmässigt varierar stort. Egentligen när man granskar närmare de sju tänkarna nämnda på JR sajt så de enda gemensamma faktorer för dem verkar vara tro på Kristus och en stark vilja att förändra världen på något samhälleligt område genom Kristi lärdomar. Medel för att ändra världen är inte bara radikala utan också anarkistiska. Områdena där tänkarna delar ut sina teorier inkluderar bl.a. våld, krig, politik, ekonomi och teknologi.

Som redan sagt överlappar postmoderna underrörelser ofta med varandra förutom idémässigt även med tanke på medlemmarnas övriga intressekretsar eller andra underrörelser som de hör till. Därigenom t.ex. ovanstående ”radikala” rörelser är inte konkurrerande med varandra utan hellre forum för självständiga tänkare med gemensamt huvudmål.

Postmodern-teologiska underrörelser är typiskt sammanslutningar som syftar på att förnya de existerande kyrkor…eller ibland bara kritisera dem (ofta på ateistiska basis), men inte att börja en ny religiös rörelse.

Skulle Jesus blogga eller inte?

Jag har tagit över en veckas paus och funderat egentligen på misstankar som jag tog upp i mitt senaste inlägg. Misstankar kan alltså sammanfattas i en fråga ”vad är nyttan med postmodernismen”?

Till exempel enligt Caputo var kyrkan en reservplan: i stället för Guds kungarike fick vi ”bara” Kyrkan, som kan dekonstrueras eftersom allting som är konstruerad kan också dekonstrueras. Däremot är Gud evig och kan inte dekonstrueras. Emellertid har kyrkan blivit själva föremålet för dyrkan. Tracys viktiga poäng är att Gud borde frigöras av de intellektuella totalsystemens fångenskap och låta Gud vara Gud igen, även denna tid som vi lever i. Coakleys fokusering till kroppens eskatologiska betydelse kan också ses, åtminstone indirekt, som ett försök att kartlägga vårt jordliga livs mening.

Med tanke på bl.a. dessa postmoderna teologiska teorier, har jag även funderat mycket på religion och tro i praktiken i form några händelser som jag nyligen har haft i mitt liv. Jag har tänkt på evangelisk-luthersk kyrkans ”strategi” så som Björn Vikström beskrev den i fjol på en föreläsning. Han vill betona den formen som kyrkan har nått i det här samhället, alltså den historiska tolkningstraditionen. Ingen tvekan om att hans pappa, ärkebiskop emeritus John Vikström är antagligen på samma huvudlinjer, men han ser nog behov även för otraditionella medel för att undvika den negativa utvecklingen som redan har skett i de övriga Nordiska länderna.

Ett par veckor sedan pratade med rektorn på ett medborgarinstitut med syfte på att jag skulle dra några kurser för dem. Det var fråga om vissa kurser med anknytning till min tidigare bakgrund men jag föreslog även några kurser typ livsåskådning för att vi hade lite tal om religion och motsvarande. Rektorn svarade dock att både religion och politik är allmänt oacceptabla ämnen på medborgarinstitut för att de väcker för mycket negativa känslor, även om de kunde vara populära kurser med tanke på deltagarantal. Vad? Man kan alltså arrangera kurser till exempel i Jane Austens litteratur, Ashtanga Yoga eller data med Microsofts teknik, men man får inte arrangera kurser med någon anknytning till kristendom eller Finlands politik för att de väcker för mycket känslor? En snabb surf avslöjar att så verkar det verkligen vara också allmänt taget. I slutet av vår diskussion kom det fram att rektorn själv var också troende men kunde egentligen inte uttrycka sin tro på något sätt på arbetsplatsen just på grund av de här allmänna principerna!

Behöver vi något kodspråk i den här tiden liksom kristna ibland under tidiga kyrkans tid för säkerhets skull? Jag förstår faktiskt inte vad säkerhetsrisken är om man talar om Gud med namnet Gud och om Jesus med namnet Jesus, men ändå har jag märkt att ibland är det väldigt svårt för troende att tala om Jesus och Gud med deras sanna namn.

Vad är det som händer i Finland? Antagligen ganska långt detsamma som i övriga västerländerna.

Enligt en undersökning gjort av TNS Gallup (Usko ja Suomi 2008) lever finländerna i en tid av andligt sökande: nästan halv miljoner finländare hade känt sig Guds dragkraft på något sätt under det föregående året. Enligt siffrorna har andligheten växt kraftigt i vissa grupperna och inte minst i åldersgruppen under 25-åriga, vilket är överraskande om man jämför resultatet till åldersgruppen 25-35–åriga där siffrorna var bland de historiskt lägsta.

Men hur tar kyrkan emot utmaningen? Jag tror att här erbjuder postmodern tänkande, om inte lösningen, minst hjälpmedel för kyrkan för att förstå och närma sig dagens människor, och speciellt unga, med budskap som kan ändra världen.

Så vad kommer Jesus att dekonstruera?

Svaret kan ligga t.ex. bakom följande frågor: skulle Jesus ha egna hemsidor i webben? Eller skulle Jesus blogga eller inte? Kanske han gör det redan, men för säkerhets skull lönar det sig att notera här att användarnamnen ”Jesus” och ”Gud” är reserverade redan för mycket jordligare bloggare ;)

Slavoj Žižek – välkommen till verklighetens öken

Slavoj Žižek är född år 1949 i Ljubljana i dåvarande Jugoslavien. I dag beskrivs han som en slovensk filosof, sociolog, psykoanalytiker och kulturkritiker verksam vid universitetet i Ljubljana.

Inläggets rubrik, som är förresten namnet på en av Žižeks böcker, sammanfattar ganska bra hans tankar kring Gud och tro, vilket är inte helt överraskande med tanke på hans ateistisk och marxistisk bakgrund. Žižeks provocerande skrivsätt är någorlunda utmanande för en troende, även om jag redan vid det här läget av mina postmodern-teologiska studier har lärt mig att sätta mitt starkaste sekulariseringsfilter på när jag börjar bekanta mig med en ny postmodern filosof.

Žižeks judiska och kristna subtraktion i samband med hans provocerande stil kunde man beskriva t.ex. med följande citeringar:

”…enligt den olycklige Pontius Pilatus, en av de få etiska hjältarna i Bibeln (den andra är självklart Judas)…”

Det som sticker mest i ögat här råkar vara inget annat än ett provokatoriskt sidospår i Žižeks vridna tänkande eller smaklös humor. Jag hoppas det är fråga om det föregående och om det är fallet, syftar Žižek antagligen på Pontius Pilatus och Judas roller som syndabockar för någonting som de själva inte skulle ha velat göra, men som ändå ledde till önskvärt slutresultat å Kristendomens vägnar.

Vad har då subtraktion med ovanstående satsen att göra? Enligt Žižek bör tautologin ”människan är människan” läsas som en hegeliansk dom och därigenom antyder den en icke-identitet mellan människa och människa. Låter vansinnigt, men i praktiken leder detta till subtraktionen ”människan med omänskliga överflödet” - ”Kristus” = människan. ”Människan med omänskliga överflödet” kunde man kanske kalla för ”en kristen” i Žižeks tankegång.

”Jag kastades för lejonen på cirkus för att jag tror på Kristus!”. ”Jag brändes på bål för att ha smädat Kristus!”. ”Jag dog på korset, och jag är Kristus!”

Genom att imitera Žižeks tankegång kunde detta översättas som en subtraktion t.ex. på följande sätt:

människa + tro = martyr
människa – misstro = brottsling
martyr – brottsling = 0 (eller kanske hellre ø)

Det verkar vara att Žižek ser Guds och människans grundnaturer som ytterst negativa: han utgår från tanken att man inte kan lita på någon eller någonting som är förknippad med Gud, gudomlighet eller tro.

Jag skulle kunna kalla min läsning hittills i området postmodern teologi och mina egentliga tankar kring den som en freakshow. Tankarna som jag har lärt mig är fina och intelligenta, men jag har själv blivit besvärligt medveten om min egen gammalmodighet, begränslighet och inte minst mitt eget begrepp av Gud (dvs. läsningen har förstärkt min tro, kanske det är just det som kursen syftar på…). Jag har fått många gånger känslan om att det är ett levnadsvillkor för postmoderna författare att ifrågasätta, svartmåla, kritisera, överdriva och tillspetsa det som är ”normalt” eller redan existerande. Man får t.o.m. känslan som om det var fråga om världsmästerskap i postmodernismen: den vinner som skriver den galnaste (= mest originella) teorin. Läsningen är nog spännande, men vetenskapliga motiveringar är ofta bristfälliga och postmoderna motiveringar är inte tillräckliga för att de skulle övertyga mig.

Jag fortsätter naturligtvis läsningen, åtminstone Milbank verkar erbjuda lite hopp om det bättre.

Judith Butler - Qu'est-ce que c’est qu'une femme?

Anything goes – men var går gränsen?

Varför anses Butler vara en postmodern tänkare? Vad är hennes motiv för sin strävan att sönderslå könsidentiteter? Varför borde man använda dyrbar tid för att bekanta sig med Butlers ”filosofi”?

Jag tittade sex delar av Paule Zejdermans dokument om Judith Butler på You Tube och inte överraskande ledde det till en liten justering av mina tidigare åsikter. Butler är född år 1956 och hon har en judisk bakgrund. Hon beskriver sig själv som ”problem child” när hon var ung, hon blev bl.a. sparkat ur skolan. I dag är hon sysselsatt som professor i retorik och litteratursvetenskap vid University of California i Berkeley.

Simone de Beauvoirs grundargument “one does not born a woman but rather becomes one” är centralt för Butlers tänkande. Hon kompletterar teorin med “one does not born a man either but rather becomes one” och därigenom kan man sammanfatta att “gender is a failure”.

Det centrala i Butlers budskap är att man inte borde vara bestraffad på grund av könsidentitet. Hon berättar ett exempel om en liten pojke som föddes och växte upp i en liten by. En dag började han gunga höfterna bara för att det kändes bra och såg bra ut. Andra pojkar hånade honom och ropade att han ser ut som en flicka. Nästa dag bestämde pojken att gunga höfterna ännu mera. Då kom andra pojkarna, misshandlade honom till döds och kastade kroppen till älven. Könsidentitet är resultat av balansen mellan att samtycka sitt kön och betvingande.

Butler säger i intervjun att hon aldrig riktigt har hittat sin plats. Även hon var rädd om tanken när hon som 14-åring hittade på sin lesbiska identitet. Hon anser att lesbisk identitet är bara en av hennes identitetsbeskrivare och att människans identitet är i alla fall i ständig förändring.

Så var går gränsen? Stort sett gränser finns inte i dagens samhälle: vem som helst kan hävda nästan vad som helst utan att ta hänsyn till ansvaret. Emellertid tror jag att Butler känner till sitt ansvar men samtidigt sätter hon nog gränser i test. Objektiviteten försäkrar hon antagligen genom att låta allmänheten läsa henne som person som en öppen bok. Jag kan tänka mig åtminstone tre synvinklar att förhålla sig till Butlers budskap. Från homosexuella minoritetens perspektiv låter hennes teori vettigt för att antagligen kan den här gruppen jämställa sig med Butler som subjekt. Från modernt perspektiv låter teorin likaväl vettigt för att Butlers teori grundar sig till biologiska och sociologiska förnuftsargument. Å andra sidan tror jag att man kunde relativt lätt hitta mera förnuftsargument som stöder en motsatt uppfattning även från biologiska och sociologiska utgångspunkter. Från teologiskt perspektiv är Butlers teori ohållbar även om det finns t.o.m. kyrkofader som Gregorios som anser människan vara könslös till sin grundnatur.

Liksom Butler själv konstaterade om ”No pants day” på videon: ”Pas revolutionaire”. Detsamma kan man säga om hennes könsteori: intressant, ovanligt och även ”queer” nog, men ”pas revolutionaire” om ens postmodernt.

Coakley vol. 2. i Faderns och Sonens och den helige Andes namn

Jag läste Coakleys ”Fresh paths in Systematic Theology”, vilket bekräftade vidare min bild av Coakley som exotisk, men mångfacetterad tänkare. Till min stora glädje hade Coakley även någonting helt vanligt för en helt vanlig människa den här gången.

Det var uppmuntrande att läsa Coakleys ödmjuka berättelse om hur hon hittade sin tro. Där spelade bönen en viktig roll till och med till grad att hon anser bönen vara en väsentlig del av hennes vetenskapliga teologiska arbete. ”Bön i tystnad” hjälpte henne att sätta fragmenterade bitar i sitt liv i ordning. Det är bra fråga om bönen ska läsas tyst, i högt ljud eller ingen skillnad. Intressant nog motiverar Coakley sitt val med Romarbrevet 8 och i synnerhet med verser 8:26-27 som anses vara bland de mest mystiska Paulus skrivningar i Bibeln. Beskrivande är att den delen som är av speciell betydelse för Coakley, nämligen ”the Spirit himself intercedes for us with sighs too deep for words”, motsvarar ”Anden vädjar oss med rop utan ljud” i Bibeln 2000, men sedan igen i Raamattu 92 ”Henki itse kuitenkin puhuu meidän puolestamme sanattomin huokauksin”. Det väsentligaste är kanske här att det är den helige Anden som styr både innehållet och formen av vår bön.

Den helige Andes inverkan genom bönen hjälper teologen att inse att den Gud som han eller hon granskar, redan färdigt är med i den gudomliga processen som pågår hela tiden. Därigenom hjälper bönen teologen i sin strävan efter objektivitet.

Vad är poängen med Coakleys framställning av bönens betydelse? För mig är det uppmuntrande att se en teolog öppet tala om sin tro i samband med teologiska teorier. Det är nämligen paradoxalt att åtminstone jag tvivlar ibland hur öppet vågar man förknippa sin tro med teologiska studier, även om jag tror att det inte har påverkat mitt beteende i praktiken på något sätt.

Om vi sedan hoppar igen på den uddiga sidan av Coakleys tänkande så förklarar begäret fundamentalt vår förbindelse till Gud enligt henne. Gud är “a desiring God that implants in our created nature a sexual desire that is the clue knit into our nature to remind us of our deep dependence on God”. Jag kan acceptera tanken, men det som är svårt att svälja att begäret skulle vara den viktigaste om inte till och med den enda vägen till äkta Guds närvaro. Vad har hänt till exempel med förnuft och kärlek? Det kan hända att Coakley ser ”sexual desire” som kärlekens uttrycksform men detta kommer inte direkt fram i hennes intervju.

Följaktligen ser hon gärna präster som (proto-)erotikens predikanter, eftersom de representerar kyrkan som för sin del representerar det kristliga livet som kan anses som Kristi älskare. På något sätt förknippar Coakley det föregående med omvärdering av könet i gudomlig anda men åtminstone jag kan inte få grepp på några goda motiveringar i hennes tankegång.

Jag vet inte, jag har fortfarande den alltmer växande känslan, att Coakleys tankar och hennes språk låter nog fiffigt, men jag är inte så säker på om den Gud som hon talar om är densamma som till exempel jag tror på. Dessutom tycker jag att hennes språk är tungt att läsa efter att man inte mera blir chockad av varannan sats i hennes text. Det är text som jag gärna skulle lämna till Chip Morningstars dekonstruktiva analys. Jag kan bara trösta mig själv med Coakleys konstaterande ”I’ve been told by many heterosexual male priests that they have no idea what I’m talking about” eller likaväl med ”Anything goes” i postmodern anda.

Sarah Coakleys problematiska kropps-logia

Sarah Coakley är född år 1951 och hon arbetar för tillfället som professor i systematisk teologi vid Cambridge Universitet. Tidigare har hon haft professors tjänst bland annat vid Harvard Divinity School. Hon är också ordinerad präst i Church of England (= romersk-katolsk). Coakley är inbjuden att hålla Gifford föreläsningar i Aberdeen år 2011-2012.

Coakleys teologiska och filosofiska profil är minst lika intressant som hennes text i Sigurdsons och Svenungsson bok i postmodern teologi. Eller som boken uttrycker profilen: ”mångfacetterad”. Förutom sin nuvarande sysselsättning som föreläsare, forskare och professor i systematisk teologi samt präst med anglosaxisk tradition, har hon tidigare visat stort intresse bland annat för mystiska, kontemplativa, asketiska och karismatiska teologiska traditioner och betonat bönens centrala betydelse för allt teologiskt tänkande. Visserligen har Coakleys breda urval intressen krävt mycket arbete och inflytanden av sådana tänkare som Ernst Troeltsch, Stanley Hauerwas, Verna Harrison, Caroline Bynum och Judith Butler för att nämna några.

Coakley har även bidragit till den feministiska teologin och kan sägas representera den ”postmoderna vändningen” inom den. Hennes föreställning om den eskatologiska kroppen är lite problematisk för mig och kanske inte bara för mig, även om hon tar fram många intressanta saker om kroppen och genus som jag inte alls har tänkt på förut. Den är problematisk både vad gäller min egen inställning och Coakleys valda granskningsvinkel. Med min egen inställning hänvisar jag till rädslan att bli präglad som chauvinist och homofobiker, även om jag försöker vara så objektiv som möjligt. Objektivitet är nog ytterst utmanande angående Coakleys text i S & S bok eftersom hennes motsättning av Judith Butlers och Gregorios av Nyssas texter om kroppen och genus nästan uppmuntrar att debattera, vilket antagligen är också meningen. Inte minst för att både Butlers och Gregorios egna synvinklar knappast kan kallas som objektiva och här hänvisar jag till Butlers lesbisk bakgrund och Gregorios tragisk förlust av sitt barn.

Utan uppmuntran till debatt har jag svårt att förstå Coakleys utgångspunkt. Om Coakleys syfte med texten har varit att framhäva kroppens eskatologiska betydelse, varför motsätta sig en nutida feministisk filosof vars trovärdighet i det här ämnet kan ifrågasättas p.g.a. sin egen betonad subjektivitet och en kyrkofader från 300-talet vars texter måste tolkas för att kunna tillämpa dem till den eskatologiska kroppens problem? Grovt tänkt kunde man likaväl plocka vilka människor som helst från gatan, fråga deras åsikter om saken och tillämpa de här åsikterna till objektet och på det här viset uppnå nästan bättre förståelse över den eskatologiska kroppen. Jag vill betona att det här är bara min åsikt och den kunde förändras genom ytterligare läsning av bland annat Coakley, Butler och Gregorios.

Emellertid kan jag inte neka att det var nog många tankeväckande teorier i Coakleys text. Inte minst Gregorios teori om människans okönade ursprung. Enligt honom var det först på vägen mot syndafallet som ”man” skildes från ”kvinna”. Vidare kan vi förvänta oss att bli avkönade igen vid tidens slut. Alltså om idén är den att en människa blev två och vid slutet krävs det två för att bli en igen, hur skulle det ske i praktiken? Antagligen var Adam och Eva ett par och vidare kan man anta att Gregorios menade att det är just man och kvinna som skall leva som i äktenskap. Men krävs det par för att kunna bli avkönad igen? Och vilka blir de paren som skall avkönas vid tidens slut? Eller betyder Gregorios teori att de som inte har levt hela sitt liv i äktenskap som man och kvinna blir automatiskt utplacerade? Eller kan ett par bestå endast av män eller kvinnor? Eller hur om man inte har hittat sitt par under hela sitt liv?

Coakley själv är en präst. Uppmuntrar hon inte människor till konflikter och hat i stället för kärlek till nästan och konstruktivt resonemang? Jag vill inte nedvärdera ämnets betydelse, men kunde man inte närma sig saken från någon annan utgångspunkt?

Postmodern teologi i bildform

Postmodern teologi behöver inte alltid vara svårt att förstå, se Nakedpastors roliga insats till ämnet här

Mera av Nakedpastor hittar du här

David Tracys Theo-logia

Vem är David Tracy? Tracy föddes år 1939 i Yonkers, New York. Han är fortfarande en aktiv föreläsare, professor och författare vid Chicago universitetet. Han har professorer i katolska studier, teologi och religionsfilosofi. Tracy har alltså katolsk bakgrund och därigenom har han doktorerat vid gregorianska universitetet i Rom liksom antagligen även många andra katolska doktorander. Han är mycket högt värderat teolog bland annat i systematisk och konstruktiv teologi samt hermeneutik. Han har även blivit inbjuden att hålla de högt uppskattade Giffordföreläsningarna i Edinburgh.

En intressant anekdot angående Giffordföreläsningarna: Adam Lord Gifford som började föreläsningsserien genom sitt testamente, menade att främja forskning inom området naturlig teologi som kan anses som motsats till uppenbarelseteologin. Den handlar alltså frågor som syftar på att få kunskap om Gud enbart med hjälp av förnuftet. Emellertid avslöjar en hastig titt på föreläsarna genom tiderna att en stor del av dem har haft en bakgrund i uppenbarelseteologin eller motsvarande, antagligen inte minst Tracy själv.

Tracys tänkande har haft inflytande av många andra moderna och postmoderna teologer och filosofer. Från den teologiska sidan kunde nämnas här Schleiermacher och Tillich och från den filosofiska sidan Gadamer, Ricœur och Marion. Deras tydligaste gemensam nämnare är säkert hermeneutik.

Vad är Tracys theo-logia? I Tracys tänkande spelar begreppen theos och logos en stor roll. Theos kunde definieras i Tracys tänkande som Gud, som är så stor, överjordisk och obegränsad att det är omöjligt för människorna att förstå eller försöka definiera honom. Logos är svårt ord på detta vise att det har olika betydelser beroende på sammanhanget. Hos Tracy är logos en ”särskilt förståelsehorisont” dvs. människans förmåga att förstå förhållandet mellan Guds verklighet och den gudomliga verkligheten. Tracy hävdar modernitetens logos har behärskat theos verklighet, vilket kan alltså uppfattas som människans försök att behärska Gud.

Postmodernitet kan ses som ett försök att sätta theos tillbaka på sin egen plats, inte genom att ersätta utan att utmana det moderna logos i sin starka förnuftsideal. Emellertid fortsätter mycket av vår tids tänkande vara modernt till sin karaktär.

Vilka är största skillnader mellan den moderna och postmoderna teologin. Enligt Tracy har i synnerhet två aspekter undergrävts i postmoderna analyser, nämligen historia och språk – vilka å andra sidan har betonats starkt i moderna analyser. Angående historien hävdar Tracy moderniteten vara ”eurocentriska modernitetens metaberättelse”. Postmodern teologi skall inte betraktas som någonting som konkurrerar med modern teologi. Det någonting helt annat: ett sökande efter helt andra former.

Vilka tecken finns det egentligen i vår tid av Guds återkomst och hur kan man bli delaktig i den? Även om postmodern teologi betyder enligt Tracy en radikalisering av den moderna teologin snarare än något helt övergivande, kritiserar han starkt den moderna modellen och man får bilden att postmodernismens läkemedel hjälper människan att hitta det rätta livet i Guds närvaro. Men vilka är de här läkemedlen? Med andra ord om en ”modern” människa vill utvecklas till ”postmodern”, alltså leva sitt liv enligt den postmoderna modellen, vad borde man göra och hur förändra sitt liv i praktiken? Paradoxalt är att om man svarar på frågan, är svaret oundvikligt modernt.

Deconstructing deconstruction

Hahhah, det var roligt och innehöll till och med viktigt stoff under ytan. Det skulle vara skojigt att försöka dekonstruera Chip Morningstars text ”How To Deconstruct Almost Anything” här men tyvärr skulle mitt inlägg bli alltför lång så jag nöjer mig bara att ta upp några smakbitar ur texten.

Chippen gör sin programdeklaration redan i början av sin text: ”being a vulgar engineer I'm allowed to break a lot of the rules that people in the humanities usually have to play by”. Även om satsen skulle vara ett intressant objekt för likadan dekonstruktiv analys än vad Chippen gör av satsen ”John F. Kennedy was not a homosexual”, jag konstaterar bara här som en före detta IT projektledare och konsult att Chippens text reflekterar mest ett vridet humör av genomsnitts IT ingenjör. Det var kanske just på grund av min egen bakgrund att jag skrattade på riktigt…

Det är också ganska vanligt att de på sätt och vis ber om ursäkt genom att förklara deras bakgrund när de föreställer sitt vridna sarkastiska humör till kretsar utanför sina egna vanliga. Chippen har rätt när han säger att ingenjörer har en tendens att vänja sig till språket som ingen utanför branschen förstår och detta beror inte alltid på det att det skulle vara omöjligt att uttrycka sig med klart språk utan det kan ofta ses som medel att stöda gemenskap på arbetsplatsen och kanske bredare på hela branschen. Chippen jämför IT branschens sätt att använda jargon till dekonstruktionens, men jag tycker att där går han åt skogen. IT ingenjörer strävar efter att använda jargon på det sätt att ingen utanför branschen skulle förstå dem, men enligt min mening strävar filosofer och teologer i postmodernismen efter att hitta ord och uttryck för nya och främmande begrepp för att kunna etablera dem i framtidens resonemang, inte för att kunna stänga de intresserade utanför.

Chippen lärde åtminstone en viktig detalj till mig, nämligen att Derrida anses som dekonstruktionens stamfader. Jag trodde tidigare att det var Mark C. Taylor, men närmare titt på saken avslöjar att Taylor kan beskrivas hellre som Derridas lärjunge. Faktumet kommer att orsaka justeringar till min postmodern karta…

Man kan nog dra slutsatsen att Chippen uppskattar till viss mån franska filosofer som Derrida och Baudrillard även om han konstaterar allmänt taget om postmoderna filosofer ”academicians writing in this area go right off the bogosity scale, pegging my bogometer until it breaks” och även ”you get maximum style points for being French. Since most of us aren't French, we don't qualify for this one, but we can still score almost as much by writing in French or citing French sources. However, it is difficult for even the most intense and unprincipled American academician writing in French to match the zen obliqueness of a native French literary critic”. Emellertid väckte hans artikel mig att tänka på hur ofta man tar någon viss text som given eller som faktum utan att ifrågasätta skrivarens eller läsarens motiv. Eller med andra ord ”we don't say that we deconstruct the text but that the text deconstructs itself”.

Meningen med den här artikeln var antagligen att fråga varför? Vad är nyttan med dekonstruktion som disciplin? Man kunde kanske svara till skrivaren att varför göra IT-lösningar. Vad är deras syfte? Om någon svarar till exempel att deras syfte är att öka effektiviteten, kan man fråga vidare varför skulle man vilja öka effektiviteten. Poängen är alltså vem vet och bestämmer vad är väsentligt och nyttigt på riktigt i världen? Vad är sanningen?

Sådana här diskussioner slutar alltid till den eviga frågan: vad kan vara nyttigare än segling?

Introduktion – en karta över postmoderna framgestalter och utvecklingslinjer

Det har varit relativt besvärligt för mig att få grepp på postmodernism inkluderande själva begreppet (jag märkte att jag har använt ordet postmodernitet i stället för postmodernism…och är inte den enda). Sigurdsons och Svenungssons inledning hjälpte inte mycket för att tydliggöra begreppet utan nästan tvärtom på grund av stort antal tänkare och deras inriktningar inom och utanför postmodern teologi. Antalet detaljer, tänkare och grupperingar i ett historiskt och geografiskt perspektiv påminde mig en karta och så började jag rita en förenklad bild av postmodernism och dess motiv i form av en symbolisk ”karta”. Resultatet kan ses nedan.


Jag har försökt uppbygga bilden med min bästa förmåga, men samtidigt är jag medveten om att den inte är en perfekt föreställning av ämnet: den baserar sig endast på uppgifter i Sigurdsons och Svenungssons introduktion och även min förmåga att förknippa genrer och tänkare med varandra vid det här skedet av kursen har säkert varit bristfällig. Till exempel fattas sådana stora namn i postmodernismen som Soskice, Žižek, Kierkegaard, Lyotard, Foucault och Chomsky för att nämna några. Orsaken till deras frånvaro är att de var helt enkelt inte nämnda i introduktionen av kursboken. Jag kommer att uppdatera bilden två eller tre gånger under kursens lopp, vilket betyder att jag tar gärna emot åsikter och korrigeringsförslag för att kunna bearbeta den bästa möjliga bilden av ämnet.

Varför är det så många framgestalter och teorier i postmodernismen? Efter att ha läst introduktionen är det klart att postmodernismens mål inte är att försöka åstadkomma något absolut eller entydigt svar på teologiska frågeställningar. Postmodernismens väsen är en öppen diskussion, diskussion som leder oss till bättre förståelse av vår tillvaro, omvärld och Gud. Detta förklarar också det stora antalet postmoderna teorier och tänkare: i postmodernismen finns det inte något rätt svar, det går inte begränsas teorier med existentiella grundantaganden och därför kan inte heller den övernaturliga aspekten uteslutas. Fundament som var typiska för det moderna tänkandet är oacceptabla i postmodernismen eftersom fundament baserar sig alltid antingen medvetet eller omedvetet på subjekten. Även om det kan frågas om kyrkornas läror och verksamhet är beroende på sådana fundament som är/var typiska för moderniteten?

Är en öppen diskussion och debatt möjlig inom kyrkan i dag? Denna var en fråga som vi diskuterade om på kursen i Praktisk Teologi förra veckoslutet. Jag tycker att en sådan diskussion borde vara möjlig, inte minst för att kyrkan inte verkar ha bättre läkemedel för att stoppa och omvända den behärskande negativa trenden. Dessutom anser jag en sådan diskussion vara väg till både kyrkans och människans växande i gudomlig anda, åtminstone så länge som människan inte ersätter Bibelns sanningar med sina egna…

Att kommunicera tro i en sekulär tid

Kyrkpressen firade sin 40 års-jubileumsfest i Trefaldighetskyrkan i Vasa i går. Festtal hölls i form av ett samtal mellan tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund och ärkebiskop emeritus John Vikström. Temat var “Att kommunicera tro i en sekulär tid”. Vikström tog fram att vi lever konstiga tider i Finland då kurvorna angående kyrkans aktiviteter visar både neråt och uppåt. Kurvorna visar fortfarande neråt vad gäller till exempel avskrivning av medlemskap men å andra sidan uppåt vad gäller andligheten och vissa aktiviteter inom kyrkan (till exempel musikbetonade Gudstjänster och diakoni).

Enligt Sandlund är sekulariseringen i övriga nordiska länderna gått betydligt längre än i Finland. Som exempel tog hon antalet konfirmander årligen: i Finland är siffran över 90 % av kyrkans medlemmar medan i Sverige samma siffra är bara 40 %. Emellertid påpekade Vikström att situationen i Finland utvecklar åt samma håll och för att stoppa den negativa trenden behövs krishantering eller åtminstone krismedvetande. Det är viktigt att undersöka vad händer i de församlingar där siffrorna visar uppåt. Vad görs rätt i dem?

Sandlund svarade att åtminstone i Sverige verkar Jesus Kristus vara i budskapets och Gudtjänstens kärna i framgångsförsamlingar.

Båda var eniga om att någonting måste göras för att öka kyrkans trovärdighet. Som läkemedel erbjöd de lärdomar av tidigkristna församlingar eftersom situationen då kan jämföras med dagens. Här hänvisades det till budskapets tydlighet och respekt för alla människor, inte bara för kristna.

Det som var intressant att Vikström talade långt om viktigheten av personliga äkta vittnesbörd och personlig erfarenhet som har ansetts vanligen vara kännetecken för väckelserörelser. Lärdomar måste göras och riktas direkt åt folk.

Senmodernt postmodernitet

Jag tänkte börja med bloggandet först nästa vecka, men tack vare påfallande entusiasmen synlig hos kursens övriga bloggare, var jag nästan tvungen att skriva ”någonting” redan nu.

Faktumet är att jag inte har hunnit läsa någonting ännu, för att jag håller på att skriva min uppsats eller kursdagbok för förra höstens ÖPU kurs i ”Identitet, språk och tro”. I dag har jag tittat/lyssnat på Tage Kurténs insats till temat och inte så hemskt överraskande tangerar föreläsningens innehåll med den här kursens innehåll även om Kurténs perspektiv avvek betydligt. En stor del av Kurténs föreläsning handlade om identitetsskapande i och för (Svensk)finland. Han hävdade att modernitet i kristen kultur var bärande tema för identitetsbyggande från början av 1900-talet ända till 1950-talet då temat ersattes av modernitet i sekulär kultur. Senmodernitet blev rådande temat på 1980-talet och det är kännetecknande även för tiden som vi lever nu i. Typiskt för senmoderna tider är till exempel att vetenskaplig-tekniska förnuftets hegemoni är bruten och att vi vänder oss till trons och moralens språk, men man kan ändå fråga vad religiös tro är. Identitet är utan självklart centrum.

Jag går nu inte mera in på föreläsningens innehåll, men jag skulle vilja diskutera ännu lite kring terminologin. Patrik förklarade på närdagen att postmodernitet och senmodernitet är ungefär synonymer eller så förstod åtminstone jag. Enligt Kurtén är senmodernitet är proteströrelse mot modernitet, Alltså tidsmässigt kan olika perioder överlappa med varandra. Kurtén uppfattar postmodernitet som någonting som kommer efter modernitet. Emellertid är det viktigaste att göra det som han kallar ”stipulativ definition av begreppet”, vilket i praktiken betyder ”hur jag tänker på att använda ordet i det här sammanhanget”. Jag återkommer till den här frågan personligen när jag har läst inledningen av vår kursbok.

Några av er deltog också i samma kurs som jag hänvisade till ovan. Jag kan inte låta bli att referera Jussi Meriluotos tankeväckande fråga till Kurtén på hans föreläsning: ”tycker du att det finns i Bibeln personer som du kan uppfatta som senmoderna?”. Frågan var till och med så svår att Jussi själv var tvungen att erbjuda bästa möjliga svaret. Enligt honom kan man inte utgå från tanken att Bibeln skulle ha uppstått i en statisk miljö utan både moderna och postmoderna tankar torde ha funnits redan då.

Kursen i postmodern teologi

Denna blogg är en del av en kurs i postmodern teologi vid Åbo Akademi. Mina förväntningar för kursen är relativt enkla: jag väntar på att lära mig mera om teologins grunder. Kursen är den sjätte i rad i mina teologiska studier som jag började i höstas.