Coakley vol. 2. i Faderns och Sonens och den helige Andes namn

Jag läste Coakleys ”Fresh paths in Systematic Theology”, vilket bekräftade vidare min bild av Coakley som exotisk, men mångfacetterad tänkare. Till min stora glädje hade Coakley även någonting helt vanligt för en helt vanlig människa den här gången.

Det var uppmuntrande att läsa Coakleys ödmjuka berättelse om hur hon hittade sin tro. Där spelade bönen en viktig roll till och med till grad att hon anser bönen vara en väsentlig del av hennes vetenskapliga teologiska arbete. ”Bön i tystnad” hjälpte henne att sätta fragmenterade bitar i sitt liv i ordning. Det är bra fråga om bönen ska läsas tyst, i högt ljud eller ingen skillnad. Intressant nog motiverar Coakley sitt val med Romarbrevet 8 och i synnerhet med verser 8:26-27 som anses vara bland de mest mystiska Paulus skrivningar i Bibeln. Beskrivande är att den delen som är av speciell betydelse för Coakley, nämligen ”the Spirit himself intercedes for us with sighs too deep for words”, motsvarar ”Anden vädjar oss med rop utan ljud” i Bibeln 2000, men sedan igen i Raamattu 92 ”Henki itse kuitenkin puhuu meidän puolestamme sanattomin huokauksin”. Det väsentligaste är kanske här att det är den helige Anden som styr både innehållet och formen av vår bön.

Den helige Andes inverkan genom bönen hjälper teologen att inse att den Gud som han eller hon granskar, redan färdigt är med i den gudomliga processen som pågår hela tiden. Därigenom hjälper bönen teologen i sin strävan efter objektivitet.

Vad är poängen med Coakleys framställning av bönens betydelse? För mig är det uppmuntrande att se en teolog öppet tala om sin tro i samband med teologiska teorier. Det är nämligen paradoxalt att åtminstone jag tvivlar ibland hur öppet vågar man förknippa sin tro med teologiska studier, även om jag tror att det inte har påverkat mitt beteende i praktiken på något sätt.

Om vi sedan hoppar igen på den uddiga sidan av Coakleys tänkande så förklarar begäret fundamentalt vår förbindelse till Gud enligt henne. Gud är “a desiring God that implants in our created nature a sexual desire that is the clue knit into our nature to remind us of our deep dependence on God”. Jag kan acceptera tanken, men det som är svårt att svälja att begäret skulle vara den viktigaste om inte till och med den enda vägen till äkta Guds närvaro. Vad har hänt till exempel med förnuft och kärlek? Det kan hända att Coakley ser ”sexual desire” som kärlekens uttrycksform men detta kommer inte direkt fram i hennes intervju.

Följaktligen ser hon gärna präster som (proto-)erotikens predikanter, eftersom de representerar kyrkan som för sin del representerar det kristliga livet som kan anses som Kristi älskare. På något sätt förknippar Coakley det föregående med omvärdering av könet i gudomlig anda men åtminstone jag kan inte få grepp på några goda motiveringar i hennes tankegång.

Jag vet inte, jag har fortfarande den alltmer växande känslan, att Coakleys tankar och hennes språk låter nog fiffigt, men jag är inte så säker på om den Gud som hon talar om är densamma som till exempel jag tror på. Dessutom tycker jag att hennes språk är tungt att läsa efter att man inte mera blir chockad av varannan sats i hennes text. Det är text som jag gärna skulle lämna till Chip Morningstars dekonstruktiva analys. Jag kan bara trösta mig själv med Coakleys konstaterande ”I’ve been told by many heterosexual male priests that they have no idea what I’m talking about” eller likaväl med ”Anything goes” i postmodern anda.