Anything goes – men var går gränsen?Varför anses Butler vara en postmodern tänkare? Vad är hennes motiv för sin strävan att sönderslå könsidentiteter? Varför borde man använda dyrbar tid för att bekanta sig med Butlers ”filosofi”?
Jag tittade sex delar av Paule Zejdermans dokument om Judith Butler på You Tube och inte överraskande ledde det till en liten justering av mina tidigare åsikter. Butler är född år 1956 och hon har en judisk bakgrund. Hon beskriver sig själv som ”problem child” när hon var ung, hon blev bl.a. sparkat ur skolan. I dag är hon sysselsatt som professor i retorik och litteratursvetenskap vid University of California i Berkeley.
Simone de Beauvoirs grundargument “one does not born a woman but rather becomes one” är centralt för Butlers tänkande. Hon kompletterar teorin med “one does not born a man either but rather becomes one” och därigenom kan man sammanfatta att “gender is a failure”.
Det centrala i Butlers budskap är att man inte borde vara bestraffad på grund av könsidentitet. Hon berättar ett exempel om en liten pojke som föddes och växte upp i en liten by. En dag började han gunga höfterna bara för att det kändes bra och såg bra ut. Andra pojkar hånade honom och ropade att han ser ut som en flicka. Nästa dag bestämde pojken att gunga höfterna ännu mera. Då kom andra pojkarna, misshandlade honom till döds och kastade kroppen till älven. Könsidentitet är resultat av balansen mellan att samtycka sitt kön och betvingande.
Butler säger i intervjun att hon aldrig riktigt har hittat sin plats. Även hon var rädd om tanken när hon som 14-åring hittade på sin lesbiska identitet. Hon anser att lesbisk identitet är bara en av hennes identitetsbeskrivare och att människans identitet är i alla fall i ständig förändring.
Så var går gränsen? Stort sett gränser finns inte i dagens samhälle: vem som helst kan hävda nästan vad som helst utan att ta hänsyn till ansvaret. Emellertid tror jag att Butler känner till sitt ansvar men samtidigt sätter hon nog gränser i test. Objektiviteten försäkrar hon antagligen genom att låta allmänheten läsa henne som person som en öppen bok. Jag kan tänka mig åtminstone tre synvinklar att förhålla sig till Butlers budskap. Från homosexuella minoritetens perspektiv låter hennes teori vettigt för att antagligen kan den här gruppen jämställa sig med Butler som subjekt. Från modernt perspektiv låter teorin likaväl vettigt för att Butlers teori grundar sig till biologiska och sociologiska förnuftsargument. Å andra sidan tror jag att man kunde relativt lätt hitta mera förnuftsargument som stöder en motsatt uppfattning även från biologiska och sociologiska utgångspunkter. Från teologiskt perspektiv är Butlers teori ohållbar även om det finns t.o.m. kyrkofader som Gregorios som anser människan vara könslös till sin grundnatur.
Liksom Butler själv konstaterade om ”No pants day” på videon: ”Pas revolutionaire”. Detsamma kan man säga om hennes könsteori: intressant, ovanligt och även ”queer” nog, men ”pas revolutionaire” om ens postmodernt.
Inom feminismen anses Butler vara postmodern för att hon ifrågasätter att det finns något sådant som en kvinnilig natur eller en manlig natur. I ett modernt perspektiv är dessa ideer viktiga, och den tidiga feminismen handlade mycket om att hävda att just den kvinnliga erfarenheten är lika viktig som den manliga. Här innebär Butlers arbete en postmodern vändining.
SvaraRaderaDet starkt emanciaptoriska perspektivet i hennes filosofi kan förstås beskrivas som modernt och helt klart står hon här i en tradition från upplysningen. Men det är just det som är typiskt för det postmoderna, det är inte ett totalt brott med det moderna, utan en omvärdering av vissa aspekter och en förstärkning av andra.
Kaj, jag undrar vad du menar med ansvar här, ansvar för vad? Jag fick den uppfattningen att du menar att Butler tänjer för mycket på gränserna genom att vara öppet homosexuell och därmed är hon inte heller trovärdig. Kanske jag missförstod? Ur ett postmodernt perspektiv kunde man kanske påstå att en människas könsidentitet är en del av hennes berättelse, men varken sexuell läggning eller könsidentitet i sig kan väl ses om det enda som definierar människans utgångsläge när det gäller vetenskaplig diskussion? I så fall skulle det ju vara omöjligt att finna en gemensam berättelse för kvinnor och män, man skulle vara tvungen att utgå i från en gemensamt överenskommen norm. Den sekulära feminismen skulle nog påstå att det är just det man gjort också här i världen...
SvaraRaderaTack för er båda om utmanande inlägg.
SvaraRaderaJag menar både samhälleligt och mera specifikt vetenskapligt ansvar. Öppenheten förminskar inte Butlers trovärdighet utan tillägger den, men som en homosexuell att välja ett forskningsobjekt som har stark förbindelse till egen homosexualitet är inte enligt min mening en trovärdig utgångspunkt. Detta betyder dock inte att Butler inte skulle vara trovärdig som faktum, men som sagt utgångsläget är inte det lättaste möjliga. Det är lite samma sak som en nationalekonomist skulle forska dragkraftsfaktorer av olika centrum inom sitt eget landskap. Eller till exempel SFP:s partisekreterare skulle forska SFP:s popularitet.
Det är alltså fråga om vetenskaplig relevans, reliabilitet och validitet.
När jag någon dag förhoppningsvis skriver min gradu i etik från teologiskt perspektiv måste jag använda mycket utrymme att motivera mitt utgångsläge på grund av religiös övertygelse. Ifall jag skrev min gradu i tekniska vetenskaper skulle min bakgrund inte spela så stor roll.
Jag förstår inte riktigt hur är utgångslägen annorlunda i modernt och postmodernt perspektiv? På vilket sätt är könsidentitetsbegreppet tydligare ur modernt perspektiv än ur postmodernt perspektiv? Jag förstår nog att könsteorin är t.ex. en av darwinismens stötspelare men egentligen tar teorin ganska dåligt hänsyn till könsidentiteten. Vilken modern teori tar? Så jag skulle vilja hävda att människans könsidentitet är en del av hennes berättelse utan något perspektiv och just därför är berättelsen gemensam för man och kvinna. Vilket betyder dock inte att jag inte skulle förstå och vara intresserad om annorlunda synvinklar.
Jag upplever det som synnerligen märkligt och rentav motbjudande att en så stor del av diskussionen inom postmodernismen berör sexualitet på ett eller annat sätt. Någonting som av de flesta människor upplevs som en naturlig privatsak behöver inom postmodernismen ropas ut.
SvaraRaderaBlottare kan man vara på många olika sätt.
Finns det inte väsentligare att diskutera av teologer än sexualitet?