Jag har tagit över en veckas paus och funderat egentligen på misstankar som jag tog upp i mitt senaste inlägg. Misstankar kan alltså sammanfattas i en fråga ”vad är nyttan med postmodernismen”? Till exempel enligt Caputo var kyrkan en reservplan: i stället för Guds kungarike fick vi ”bara” Kyrkan, som kan dekonstrueras eftersom allting som är konstruerad kan också dekonstrueras. Däremot är Gud evig och kan inte dekonstrueras. Emellertid har kyrkan blivit själva föremålet för dyrkan. Tracys viktiga poäng är att Gud borde frigöras av de intellektuella totalsystemens fångenskap och låta Gud vara Gud igen, även denna tid som vi lever i. Coakleys fokusering till kroppens eskatologiska betydelse kan också ses, åtminstone indirekt, som ett försök att kartlägga vårt jordliga livs mening.
Med tanke på bl.a. dessa postmoderna teologiska teorier, har jag även funderat mycket på religion och tro i praktiken i form några händelser som jag nyligen har haft i mitt liv. Jag har tänkt på evangelisk-luthersk kyrkans ”strategi” så som Björn Vikström beskrev den i fjol på en föreläsning. Han vill betona den formen som kyrkan har nått i det här samhället, alltså den historiska tolkningstraditionen. Ingen tvekan om att hans pappa, ärkebiskop emeritus John Vikström är antagligen på samma huvudlinjer, men han ser nog behov även för otraditionella medel för att undvika den negativa utvecklingen som redan har skett i de övriga Nordiska länderna.
Ett par veckor sedan pratade med rektorn på ett medborgarinstitut med syfte på att jag skulle dra några kurser för dem. Det var fråga om vissa kurser med anknytning till min tidigare bakgrund men jag föreslog även några kurser typ livsåskådning för att vi hade lite tal om religion och motsvarande. Rektorn svarade dock att både religion och politik är allmänt oacceptabla ämnen på medborgarinstitut för att de väcker för mycket negativa känslor, även om de kunde vara populära kurser med tanke på deltagarantal. Vad? Man kan alltså arrangera kurser till exempel i Jane Austens litteratur, Ashtanga Yoga eller data med Microsofts teknik, men man får inte arrangera kurser med någon anknytning till kristendom eller Finlands politik för att de väcker för mycket känslor? En snabb surf avslöjar att så verkar det verkligen vara också allmänt taget. I slutet av vår diskussion kom det fram att rektorn själv var också troende men kunde egentligen inte uttrycka sin tro på något sätt på arbetsplatsen just på grund av de här allmänna principerna!
Behöver vi något kodspråk i den här tiden liksom kristna ibland under tidiga kyrkans tid för säkerhets skull? Jag förstår faktiskt inte vad säkerhetsrisken är om man talar om Gud med namnet Gud och om Jesus med namnet Jesus, men ändå har jag märkt att ibland är det väldigt svårt för troende att tala om Jesus och Gud med deras sanna namn.
Vad är det som händer i Finland? Antagligen ganska långt detsamma som i övriga västerländerna.
Enligt en undersökning gjort av TNS Gallup (Usko ja Suomi 2008) lever finländerna i en tid av andligt sökande: nästan halv miljoner finländare hade känt sig Guds dragkraft på något sätt under det föregående året. Enligt siffrorna har andligheten växt kraftigt i vissa grupperna och inte minst i åldersgruppen under 25-åriga, vilket är överraskande om man jämför resultatet till åldersgruppen 25-35–åriga där siffrorna var bland de historiskt lägsta.
Men hur tar kyrkan emot utmaningen? Jag tror att här erbjuder postmodern tänkande, om inte lösningen, minst hjälpmedel för kyrkan för att förstå och närma sig dagens människor, och speciellt unga, med budskap som kan ändra världen.
Så vad kommer Jesus att dekonstruera?
Svaret kan ligga t.ex. bakom följande frågor: skulle Jesus ha egna hemsidor i webben? Eller skulle Jesus blogga eller inte? Kanske han gör det redan, men för säkerhets skull lönar det sig att notera här att användarnamnen ”Jesus” och ”Gud” är reserverade redan för mycket jordligare bloggare ;)
Hej
SvaraRaderaJag försökte skriva en kommentar redan på förmiddagen men tekniken satte stop för det försöket.
Alltså, jag visste inte att denna skolgrupp var så sträng inom detta område. Som hälsovårdslärare har jag nog stött på diskussionen men på ett lite annat sätt. Vi undervisar, och har alltid undervisat, i den andliga delen av vården. Under vissa perioder kom detta tydlgt fram enbart i etik undervisningen. De flesta etik lärare har härtills varit präster. I dag talar man om "spirituell nursing" och om vård teologi som egna områden. Jean Watson som skrivit mycket inom detta område har också skrivit om postmodernism!!
En gräns har man dragit. Lärare får inte försöka omvända sina studerande eller patienter. Läser man om sjukhusens historia, speciellt i USA och central Europa, så märker man att endel sjukhus grundats för att skydda patienter just för omvändelse.
Kaj,
SvaraRaderaDitt inlägg får mig att tänka på Jesu ord i Matt 24. Om man tar Jesu ord på allvar så är man tvungen att acceptera att det kommer att finnas en tid under vilken de kristna och kristendomen utsätts för hårda prövningar (i.o.m. att "slutet" upperbarligen inte ännu kommit så har mänskligheten väl inte ännu passerat denna tid). De prövningar som är nu aktuella i Finland och de övriga västerländerna är självfallet ingenting jämfört med de förföljelser som de kristna får uppleva i t.ex. Indien, Indonesien och Nord-Korea. I min förståelse får man lov att acceptera att "mångas kärlek kommer att svalna" vad man än försöker. Jesus uppmanar dock ingen till passivitet under dessa prövningar utan ger en klar "missionsbefallning" i Matt 24:14.
Milbank har i sina teser betonar gemenskapskaraktären av kristendomen - detta gäller såväl Guds treenighet, kyrkan som en kristen människas väsen. Det att man inte får uttrycka sin tro i ord i t.ex. skol- och vårdyrken, tär på möjligheterna till gemenskap på ett allvarligt sätt. Jag kan inte tro att okunskap om en annan människas värden skulle ge ökad harmoni utan denna okunskap bara berövar möjligheten till gemenskap. Det postmoderna tänkesättet som säger att språket är verkligheten är främmande för mig men... orden (inklusive bekännelse, berättelse, erkännande, förkunnelse etc) är åtminstone ett medium som förmedlar gemenskap.
Matt 24:9-14 (enligt Svenska folkbibeln): Då skall man utlämna er till att misshandlas och dödas, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull. Och då skall många komma på fall, och de skall förråda varandra och hata varandra. Många falska profeter skall träda fram och bedra många. Och eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta. Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst. Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.
Den problematik du beskriver är just en av orsakerna till att jag tycker det är viktigt att vi förstår den postmoderna diskussionen. Som jag flera gånger sagt erbjuder det postmoderna en möjlighet för starkare egna identiteter, just efter som det ifrågasätter det sekuläras neutralitet. TYdligten har detta sätt att tänka inte nått medborgarinstituten ännu, men jag vill tro att det gör det möjligt t.ex. för mig att verka vid ett universitet.
SvaraRaderaLustigt det där med politik också - Både arbetarinsituteten och medborgarinstitutetn började så vitt jag vet som delar av partiernas organisationer...