Skulle Jesus blogga eller inte?

Jag har tagit över en veckas paus och funderat egentligen på misstankar som jag tog upp i mitt senaste inlägg. Misstankar kan alltså sammanfattas i en fråga ”vad är nyttan med postmodernismen”?

Till exempel enligt Caputo var kyrkan en reservplan: i stället för Guds kungarike fick vi ”bara” Kyrkan, som kan dekonstrueras eftersom allting som är konstruerad kan också dekonstrueras. Däremot är Gud evig och kan inte dekonstrueras. Emellertid har kyrkan blivit själva föremålet för dyrkan. Tracys viktiga poäng är att Gud borde frigöras av de intellektuella totalsystemens fångenskap och låta Gud vara Gud igen, även denna tid som vi lever i. Coakleys fokusering till kroppens eskatologiska betydelse kan också ses, åtminstone indirekt, som ett försök att kartlägga vårt jordliga livs mening.

Med tanke på bl.a. dessa postmoderna teologiska teorier, har jag även funderat mycket på religion och tro i praktiken i form några händelser som jag nyligen har haft i mitt liv. Jag har tänkt på evangelisk-luthersk kyrkans ”strategi” så som Björn Vikström beskrev den i fjol på en föreläsning. Han vill betona den formen som kyrkan har nått i det här samhället, alltså den historiska tolkningstraditionen. Ingen tvekan om att hans pappa, ärkebiskop emeritus John Vikström är antagligen på samma huvudlinjer, men han ser nog behov även för otraditionella medel för att undvika den negativa utvecklingen som redan har skett i de övriga Nordiska länderna.

Ett par veckor sedan pratade med rektorn på ett medborgarinstitut med syfte på att jag skulle dra några kurser för dem. Det var fråga om vissa kurser med anknytning till min tidigare bakgrund men jag föreslog även några kurser typ livsåskådning för att vi hade lite tal om religion och motsvarande. Rektorn svarade dock att både religion och politik är allmänt oacceptabla ämnen på medborgarinstitut för att de väcker för mycket negativa känslor, även om de kunde vara populära kurser med tanke på deltagarantal. Vad? Man kan alltså arrangera kurser till exempel i Jane Austens litteratur, Ashtanga Yoga eller data med Microsofts teknik, men man får inte arrangera kurser med någon anknytning till kristendom eller Finlands politik för att de väcker för mycket känslor? En snabb surf avslöjar att så verkar det verkligen vara också allmänt taget. I slutet av vår diskussion kom det fram att rektorn själv var också troende men kunde egentligen inte uttrycka sin tro på något sätt på arbetsplatsen just på grund av de här allmänna principerna!

Behöver vi något kodspråk i den här tiden liksom kristna ibland under tidiga kyrkans tid för säkerhets skull? Jag förstår faktiskt inte vad säkerhetsrisken är om man talar om Gud med namnet Gud och om Jesus med namnet Jesus, men ändå har jag märkt att ibland är det väldigt svårt för troende att tala om Jesus och Gud med deras sanna namn.

Vad är det som händer i Finland? Antagligen ganska långt detsamma som i övriga västerländerna.

Enligt en undersökning gjort av TNS Gallup (Usko ja Suomi 2008) lever finländerna i en tid av andligt sökande: nästan halv miljoner finländare hade känt sig Guds dragkraft på något sätt under det föregående året. Enligt siffrorna har andligheten växt kraftigt i vissa grupperna och inte minst i åldersgruppen under 25-åriga, vilket är överraskande om man jämför resultatet till åldersgruppen 25-35–åriga där siffrorna var bland de historiskt lägsta.

Men hur tar kyrkan emot utmaningen? Jag tror att här erbjuder postmodern tänkande, om inte lösningen, minst hjälpmedel för kyrkan för att förstå och närma sig dagens människor, och speciellt unga, med budskap som kan ändra världen.

Så vad kommer Jesus att dekonstruera?

Svaret kan ligga t.ex. bakom följande frågor: skulle Jesus ha egna hemsidor i webben? Eller skulle Jesus blogga eller inte? Kanske han gör det redan, men för säkerhets skull lönar det sig att notera här att användarnamnen ”Jesus” och ”Gud” är reserverade redan för mycket jordligare bloggare ;)

Slavoj Žižek – välkommen till verklighetens öken

Slavoj Žižek är född år 1949 i Ljubljana i dåvarande Jugoslavien. I dag beskrivs han som en slovensk filosof, sociolog, psykoanalytiker och kulturkritiker verksam vid universitetet i Ljubljana.

Inläggets rubrik, som är förresten namnet på en av Žižeks böcker, sammanfattar ganska bra hans tankar kring Gud och tro, vilket är inte helt överraskande med tanke på hans ateistisk och marxistisk bakgrund. Žižeks provocerande skrivsätt är någorlunda utmanande för en troende, även om jag redan vid det här läget av mina postmodern-teologiska studier har lärt mig att sätta mitt starkaste sekulariseringsfilter på när jag börjar bekanta mig med en ny postmodern filosof.

Žižeks judiska och kristna subtraktion i samband med hans provocerande stil kunde man beskriva t.ex. med följande citeringar:

”…enligt den olycklige Pontius Pilatus, en av de få etiska hjältarna i Bibeln (den andra är självklart Judas)…”

Det som sticker mest i ögat här råkar vara inget annat än ett provokatoriskt sidospår i Žižeks vridna tänkande eller smaklös humor. Jag hoppas det är fråga om det föregående och om det är fallet, syftar Žižek antagligen på Pontius Pilatus och Judas roller som syndabockar för någonting som de själva inte skulle ha velat göra, men som ändå ledde till önskvärt slutresultat å Kristendomens vägnar.

Vad har då subtraktion med ovanstående satsen att göra? Enligt Žižek bör tautologin ”människan är människan” läsas som en hegeliansk dom och därigenom antyder den en icke-identitet mellan människa och människa. Låter vansinnigt, men i praktiken leder detta till subtraktionen ”människan med omänskliga överflödet” - ”Kristus” = människan. ”Människan med omänskliga överflödet” kunde man kanske kalla för ”en kristen” i Žižeks tankegång.

”Jag kastades för lejonen på cirkus för att jag tror på Kristus!”. ”Jag brändes på bål för att ha smädat Kristus!”. ”Jag dog på korset, och jag är Kristus!”

Genom att imitera Žižeks tankegång kunde detta översättas som en subtraktion t.ex. på följande sätt:

människa + tro = martyr
människa – misstro = brottsling
martyr – brottsling = 0 (eller kanske hellre ø)

Det verkar vara att Žižek ser Guds och människans grundnaturer som ytterst negativa: han utgår från tanken att man inte kan lita på någon eller någonting som är förknippad med Gud, gudomlighet eller tro.

Jag skulle kunna kalla min läsning hittills i området postmodern teologi och mina egentliga tankar kring den som en freakshow. Tankarna som jag har lärt mig är fina och intelligenta, men jag har själv blivit besvärligt medveten om min egen gammalmodighet, begränslighet och inte minst mitt eget begrepp av Gud (dvs. läsningen har förstärkt min tro, kanske det är just det som kursen syftar på…). Jag har fått många gånger känslan om att det är ett levnadsvillkor för postmoderna författare att ifrågasätta, svartmåla, kritisera, överdriva och tillspetsa det som är ”normalt” eller redan existerande. Man får t.o.m. känslan som om det var fråga om världsmästerskap i postmodernismen: den vinner som skriver den galnaste (= mest originella) teorin. Läsningen är nog spännande, men vetenskapliga motiveringar är ofta bristfälliga och postmoderna motiveringar är inte tillräckliga för att de skulle övertyga mig.

Jag fortsätter naturligtvis läsningen, åtminstone Milbank verkar erbjuda lite hopp om det bättre.

Judith Butler - Qu'est-ce que c’est qu'une femme?

Anything goes – men var går gränsen?

Varför anses Butler vara en postmodern tänkare? Vad är hennes motiv för sin strävan att sönderslå könsidentiteter? Varför borde man använda dyrbar tid för att bekanta sig med Butlers ”filosofi”?

Jag tittade sex delar av Paule Zejdermans dokument om Judith Butler på You Tube och inte överraskande ledde det till en liten justering av mina tidigare åsikter. Butler är född år 1956 och hon har en judisk bakgrund. Hon beskriver sig själv som ”problem child” när hon var ung, hon blev bl.a. sparkat ur skolan. I dag är hon sysselsatt som professor i retorik och litteratursvetenskap vid University of California i Berkeley.

Simone de Beauvoirs grundargument “one does not born a woman but rather becomes one” är centralt för Butlers tänkande. Hon kompletterar teorin med “one does not born a man either but rather becomes one” och därigenom kan man sammanfatta att “gender is a failure”.

Det centrala i Butlers budskap är att man inte borde vara bestraffad på grund av könsidentitet. Hon berättar ett exempel om en liten pojke som föddes och växte upp i en liten by. En dag började han gunga höfterna bara för att det kändes bra och såg bra ut. Andra pojkar hånade honom och ropade att han ser ut som en flicka. Nästa dag bestämde pojken att gunga höfterna ännu mera. Då kom andra pojkarna, misshandlade honom till döds och kastade kroppen till älven. Könsidentitet är resultat av balansen mellan att samtycka sitt kön och betvingande.

Butler säger i intervjun att hon aldrig riktigt har hittat sin plats. Även hon var rädd om tanken när hon som 14-åring hittade på sin lesbiska identitet. Hon anser att lesbisk identitet är bara en av hennes identitetsbeskrivare och att människans identitet är i alla fall i ständig förändring.

Så var går gränsen? Stort sett gränser finns inte i dagens samhälle: vem som helst kan hävda nästan vad som helst utan att ta hänsyn till ansvaret. Emellertid tror jag att Butler känner till sitt ansvar men samtidigt sätter hon nog gränser i test. Objektiviteten försäkrar hon antagligen genom att låta allmänheten läsa henne som person som en öppen bok. Jag kan tänka mig åtminstone tre synvinklar att förhålla sig till Butlers budskap. Från homosexuella minoritetens perspektiv låter hennes teori vettigt för att antagligen kan den här gruppen jämställa sig med Butler som subjekt. Från modernt perspektiv låter teorin likaväl vettigt för att Butlers teori grundar sig till biologiska och sociologiska förnuftsargument. Å andra sidan tror jag att man kunde relativt lätt hitta mera förnuftsargument som stöder en motsatt uppfattning även från biologiska och sociologiska utgångspunkter. Från teologiskt perspektiv är Butlers teori ohållbar även om det finns t.o.m. kyrkofader som Gregorios som anser människan vara könslös till sin grundnatur.

Liksom Butler själv konstaterade om ”No pants day” på videon: ”Pas revolutionaire”. Detsamma kan man säga om hennes könsteori: intressant, ovanligt och även ”queer” nog, men ”pas revolutionaire” om ens postmodernt.

Coakley vol. 2. i Faderns och Sonens och den helige Andes namn

Jag läste Coakleys ”Fresh paths in Systematic Theology”, vilket bekräftade vidare min bild av Coakley som exotisk, men mångfacetterad tänkare. Till min stora glädje hade Coakley även någonting helt vanligt för en helt vanlig människa den här gången.

Det var uppmuntrande att läsa Coakleys ödmjuka berättelse om hur hon hittade sin tro. Där spelade bönen en viktig roll till och med till grad att hon anser bönen vara en väsentlig del av hennes vetenskapliga teologiska arbete. ”Bön i tystnad” hjälpte henne att sätta fragmenterade bitar i sitt liv i ordning. Det är bra fråga om bönen ska läsas tyst, i högt ljud eller ingen skillnad. Intressant nog motiverar Coakley sitt val med Romarbrevet 8 och i synnerhet med verser 8:26-27 som anses vara bland de mest mystiska Paulus skrivningar i Bibeln. Beskrivande är att den delen som är av speciell betydelse för Coakley, nämligen ”the Spirit himself intercedes for us with sighs too deep for words”, motsvarar ”Anden vädjar oss med rop utan ljud” i Bibeln 2000, men sedan igen i Raamattu 92 ”Henki itse kuitenkin puhuu meidän puolestamme sanattomin huokauksin”. Det väsentligaste är kanske här att det är den helige Anden som styr både innehållet och formen av vår bön.

Den helige Andes inverkan genom bönen hjälper teologen att inse att den Gud som han eller hon granskar, redan färdigt är med i den gudomliga processen som pågår hela tiden. Därigenom hjälper bönen teologen i sin strävan efter objektivitet.

Vad är poängen med Coakleys framställning av bönens betydelse? För mig är det uppmuntrande att se en teolog öppet tala om sin tro i samband med teologiska teorier. Det är nämligen paradoxalt att åtminstone jag tvivlar ibland hur öppet vågar man förknippa sin tro med teologiska studier, även om jag tror att det inte har påverkat mitt beteende i praktiken på något sätt.

Om vi sedan hoppar igen på den uddiga sidan av Coakleys tänkande så förklarar begäret fundamentalt vår förbindelse till Gud enligt henne. Gud är “a desiring God that implants in our created nature a sexual desire that is the clue knit into our nature to remind us of our deep dependence on God”. Jag kan acceptera tanken, men det som är svårt att svälja att begäret skulle vara den viktigaste om inte till och med den enda vägen till äkta Guds närvaro. Vad har hänt till exempel med förnuft och kärlek? Det kan hända att Coakley ser ”sexual desire” som kärlekens uttrycksform men detta kommer inte direkt fram i hennes intervju.

Följaktligen ser hon gärna präster som (proto-)erotikens predikanter, eftersom de representerar kyrkan som för sin del representerar det kristliga livet som kan anses som Kristi älskare. På något sätt förknippar Coakley det föregående med omvärdering av könet i gudomlig anda men åtminstone jag kan inte få grepp på några goda motiveringar i hennes tankegång.

Jag vet inte, jag har fortfarande den alltmer växande känslan, att Coakleys tankar och hennes språk låter nog fiffigt, men jag är inte så säker på om den Gud som hon talar om är densamma som till exempel jag tror på. Dessutom tycker jag att hennes språk är tungt att läsa efter att man inte mera blir chockad av varannan sats i hennes text. Det är text som jag gärna skulle lämna till Chip Morningstars dekonstruktiva analys. Jag kan bara trösta mig själv med Coakleys konstaterande ”I’ve been told by many heterosexual male priests that they have no idea what I’m talking about” eller likaväl med ”Anything goes” i postmodern anda.

Sarah Coakleys problematiska kropps-logia

Sarah Coakley är född år 1951 och hon arbetar för tillfället som professor i systematisk teologi vid Cambridge Universitet. Tidigare har hon haft professors tjänst bland annat vid Harvard Divinity School. Hon är också ordinerad präst i Church of England (= romersk-katolsk). Coakley är inbjuden att hålla Gifford föreläsningar i Aberdeen år 2011-2012.

Coakleys teologiska och filosofiska profil är minst lika intressant som hennes text i Sigurdsons och Svenungsson bok i postmodern teologi. Eller som boken uttrycker profilen: ”mångfacetterad”. Förutom sin nuvarande sysselsättning som föreläsare, forskare och professor i systematisk teologi samt präst med anglosaxisk tradition, har hon tidigare visat stort intresse bland annat för mystiska, kontemplativa, asketiska och karismatiska teologiska traditioner och betonat bönens centrala betydelse för allt teologiskt tänkande. Visserligen har Coakleys breda urval intressen krävt mycket arbete och inflytanden av sådana tänkare som Ernst Troeltsch, Stanley Hauerwas, Verna Harrison, Caroline Bynum och Judith Butler för att nämna några.

Coakley har även bidragit till den feministiska teologin och kan sägas representera den ”postmoderna vändningen” inom den. Hennes föreställning om den eskatologiska kroppen är lite problematisk för mig och kanske inte bara för mig, även om hon tar fram många intressanta saker om kroppen och genus som jag inte alls har tänkt på förut. Den är problematisk både vad gäller min egen inställning och Coakleys valda granskningsvinkel. Med min egen inställning hänvisar jag till rädslan att bli präglad som chauvinist och homofobiker, även om jag försöker vara så objektiv som möjligt. Objektivitet är nog ytterst utmanande angående Coakleys text i S & S bok eftersom hennes motsättning av Judith Butlers och Gregorios av Nyssas texter om kroppen och genus nästan uppmuntrar att debattera, vilket antagligen är också meningen. Inte minst för att både Butlers och Gregorios egna synvinklar knappast kan kallas som objektiva och här hänvisar jag till Butlers lesbisk bakgrund och Gregorios tragisk förlust av sitt barn.

Utan uppmuntran till debatt har jag svårt att förstå Coakleys utgångspunkt. Om Coakleys syfte med texten har varit att framhäva kroppens eskatologiska betydelse, varför motsätta sig en nutida feministisk filosof vars trovärdighet i det här ämnet kan ifrågasättas p.g.a. sin egen betonad subjektivitet och en kyrkofader från 300-talet vars texter måste tolkas för att kunna tillämpa dem till den eskatologiska kroppens problem? Grovt tänkt kunde man likaväl plocka vilka människor som helst från gatan, fråga deras åsikter om saken och tillämpa de här åsikterna till objektet och på det här viset uppnå nästan bättre förståelse över den eskatologiska kroppen. Jag vill betona att det här är bara min åsikt och den kunde förändras genom ytterligare läsning av bland annat Coakley, Butler och Gregorios.

Emellertid kan jag inte neka att det var nog många tankeväckande teorier i Coakleys text. Inte minst Gregorios teori om människans okönade ursprung. Enligt honom var det först på vägen mot syndafallet som ”man” skildes från ”kvinna”. Vidare kan vi förvänta oss att bli avkönade igen vid tidens slut. Alltså om idén är den att en människa blev två och vid slutet krävs det två för att bli en igen, hur skulle det ske i praktiken? Antagligen var Adam och Eva ett par och vidare kan man anta att Gregorios menade att det är just man och kvinna som skall leva som i äktenskap. Men krävs det par för att kunna bli avkönad igen? Och vilka blir de paren som skall avkönas vid tidens slut? Eller betyder Gregorios teori att de som inte har levt hela sitt liv i äktenskap som man och kvinna blir automatiskt utplacerade? Eller kan ett par bestå endast av män eller kvinnor? Eller hur om man inte har hittat sitt par under hela sitt liv?

Coakley själv är en präst. Uppmuntrar hon inte människor till konflikter och hat i stället för kärlek till nästan och konstruktivt resonemang? Jag vill inte nedvärdera ämnets betydelse, men kunde man inte närma sig saken från någon annan utgångspunkt?

Postmodern teologi i bildform

Postmodern teologi behöver inte alltid vara svårt att förstå, se Nakedpastors roliga insats till ämnet här

Mera av Nakedpastor hittar du här

David Tracys Theo-logia

Vem är David Tracy? Tracy föddes år 1939 i Yonkers, New York. Han är fortfarande en aktiv föreläsare, professor och författare vid Chicago universitetet. Han har professorer i katolska studier, teologi och religionsfilosofi. Tracy har alltså katolsk bakgrund och därigenom har han doktorerat vid gregorianska universitetet i Rom liksom antagligen även många andra katolska doktorander. Han är mycket högt värderat teolog bland annat i systematisk och konstruktiv teologi samt hermeneutik. Han har även blivit inbjuden att hålla de högt uppskattade Giffordföreläsningarna i Edinburgh.

En intressant anekdot angående Giffordföreläsningarna: Adam Lord Gifford som började föreläsningsserien genom sitt testamente, menade att främja forskning inom området naturlig teologi som kan anses som motsats till uppenbarelseteologin. Den handlar alltså frågor som syftar på att få kunskap om Gud enbart med hjälp av förnuftet. Emellertid avslöjar en hastig titt på föreläsarna genom tiderna att en stor del av dem har haft en bakgrund i uppenbarelseteologin eller motsvarande, antagligen inte minst Tracy själv.

Tracys tänkande har haft inflytande av många andra moderna och postmoderna teologer och filosofer. Från den teologiska sidan kunde nämnas här Schleiermacher och Tillich och från den filosofiska sidan Gadamer, Ricœur och Marion. Deras tydligaste gemensam nämnare är säkert hermeneutik.

Vad är Tracys theo-logia? I Tracys tänkande spelar begreppen theos och logos en stor roll. Theos kunde definieras i Tracys tänkande som Gud, som är så stor, överjordisk och obegränsad att det är omöjligt för människorna att förstå eller försöka definiera honom. Logos är svårt ord på detta vise att det har olika betydelser beroende på sammanhanget. Hos Tracy är logos en ”särskilt förståelsehorisont” dvs. människans förmåga att förstå förhållandet mellan Guds verklighet och den gudomliga verkligheten. Tracy hävdar modernitetens logos har behärskat theos verklighet, vilket kan alltså uppfattas som människans försök att behärska Gud.

Postmodernitet kan ses som ett försök att sätta theos tillbaka på sin egen plats, inte genom att ersätta utan att utmana det moderna logos i sin starka förnuftsideal. Emellertid fortsätter mycket av vår tids tänkande vara modernt till sin karaktär.

Vilka är största skillnader mellan den moderna och postmoderna teologin. Enligt Tracy har i synnerhet två aspekter undergrävts i postmoderna analyser, nämligen historia och språk – vilka å andra sidan har betonats starkt i moderna analyser. Angående historien hävdar Tracy moderniteten vara ”eurocentriska modernitetens metaberättelse”. Postmodern teologi skall inte betraktas som någonting som konkurrerar med modern teologi. Det någonting helt annat: ett sökande efter helt andra former.

Vilka tecken finns det egentligen i vår tid av Guds återkomst och hur kan man bli delaktig i den? Även om postmodern teologi betyder enligt Tracy en radikalisering av den moderna teologin snarare än något helt övergivande, kritiserar han starkt den moderna modellen och man får bilden att postmodernismens läkemedel hjälper människan att hitta det rätta livet i Guds närvaro. Men vilka är de här läkemedlen? Med andra ord om en ”modern” människa vill utvecklas till ”postmodern”, alltså leva sitt liv enligt den postmoderna modellen, vad borde man göra och hur förändra sitt liv i praktiken? Paradoxalt är att om man svarar på frågan, är svaret oundvikligt modernt.