Stanley Hauerwas tålamodslära för seglaren

Stanley Hauerwas verkar inte vara populär enbart ute i den stora världen utan också på vår kurs i postmodern teologi med tanke på hur många har redan skrivit om honom. Orsaken kan vara Hauerwas betoning på de konkreta, gemensamma handlingar som uppehåller det mänskliga livet och tänkandet och som är lätta att förstå och få grepp på. Här är han starkt influerad av Wittgenstein och Aristoteles. Andra inspirationskällor inkluderar bl.a. John Howard Yoder, Augustinus och speciellt Thomas av Aquino.

Visserligen är Hauerwas svårt att klassificera, åtminstone i motsättningen modern vs. postmodern. Jussi tog upp i sitt inlägg om Hauerwas att man kan tvivla t.o.m. hans postmodernitet, vilket ledde till livliga kommentarer för och emot. Samma fråga tar även Kristiina och Annika upp i sina bloggar. Vidare kan man konstatera att för något skäl finns skrifter av varken Hauerwas eller någon annan av Jesus Radicals (t.ex. Yoder, Cavanaugh) med i Sigurdson & Svenungssons kursbok, vilket är nog lite konstigt om de räknas att vara postmoderna teologer. Egentligen när man tänker på det mera noggrant har Patrik gjort ganska modigt val genom att ta just Hauerwas, Yoder och Cavanaugh med i materialet för att det var ytterst sällan under kursens lopp som jag såg deras namn förknippade med postmodernismen. Emellertid skulle även jag vara färdig att stämpla ordet postmodern på deras pannor, inte minst för att deras texter innehåller inte bara postmoderna drag utan de är också begripliga till motsats av deras många postmoderna kollegor.

Antagligen har våra klassificeringar eller bedömningar ingen större betydelse för Hauerwas. Det som betyder för honom är kyrkan och kyrkans förmåga att fungera som inspirationskälla för olika samhälleliga funktioner och inte tvärtom. Redan denna tanke är nog postmodern.

Som exempel nämnde Hauerwas på en ljudfil som jag hittade på Jesus Radicals sajt de kristna i Amerika: alltför länge har de kristna amerikanerna definierat sig själva primärt som amerikaner och först sedan som kristna, inte tvärtom som det borde vara enligt Hauerwas.

Christina uttryckte samma tanke på följande sätt i sin blogg: ”Han är också kritisk mot privatiserade former av kristendom, eller att det skulle finnas föreställningar om individens frälsning som kunde ses separerade från Guds handlande i och genom kyrkan. Här erbjuds ett alternativ för att förstå kyrkan utgående från kyrkans egen logik.”

I kommentaren till samma inlägg tog Margit upp en viktig poäng som har säkert också någonting med Hauerwas teorier att göra nämligen kulturskillnader. Även om vi ofta talar att vårt sätt att tro på Kristus är universell, det är klart att vår verksamhetsomgivning, kultur och andligt klimat påverkar vårt sätt att uttrycka vår tro och därför känns säkert uttrycksformer i t.ex. Amerika, Skandinavien eller Afrika främmande beroende på varifrån man är. Emellertid är jag ganska säker på att en troende kan känna sig hemma på kyrkan oberoende på kulturskillnader. Visserligen kan man läsa en stark betoning på den amerikanska kulturen i Hauerwas exempel, men å andra sidan hans exempel är inte poängen utan kyrkan och de medel som man kan använda för att förmedla kyrkans läror till olika samhälleliga verksamhetsområden.

För Hauerwas är karaktär och dygder de centrala medlen och vägen till delaktighet i det gudomliga livet. Vad gäller dygderna, talar han i synnerhet om frihetens (=förmågan att leva utan kontroll), hoppets och tålamodets betydelse. Det är kanske på grund av vårt hektiska samhälle att just den sistnämnda dygden verkar ha tilltalat mest våra kursdeltagare även om Hauerwas betonar att dygderna är alltid förknippade med varandra. Margit sammanfattade temat på utmärkt sätt i sin blogg:

”Det största tålamodet visade Gud då han lät sin son Jesus komma till jorden. Det krävdes mycket tålamod att vänta på Jesu arbetets början då Gud valde att Jesus skulle födas i människoform.”

Vad kan då människan göra för att förverkliga tålamod enligt Guds vilja? Jag citerar svaret igen ur Margits blogg:

1. Att praktisera kroppens tålamod.
2. Att leva med andra lär oss tålamod.
3. Att utveckla kunskaper tar tid och kräver tålamod.

Seglarens levnadsvillkor är friheten, men nästan lika viktigt är tålamodet. Tålamodet behövs både ute på det stilla havet då man väntar på vinden till seglen och i den rasande stormen.