Jag tänkte börja med bloggandet först nästa vecka, men tack vare påfallande entusiasmen synlig hos kursens övriga bloggare, var jag nästan tvungen att skriva ”någonting” redan nu.
Faktumet är att jag inte har hunnit läsa någonting ännu, för att jag håller på att skriva min uppsats eller kursdagbok för förra höstens ÖPU kurs i ”Identitet, språk och tro”. I dag har jag tittat/lyssnat på Tage Kurténs insats till temat och inte så hemskt överraskande tangerar föreläsningens innehåll med den här kursens innehåll även om Kurténs perspektiv avvek betydligt. En stor del av Kurténs föreläsning handlade om identitetsskapande i och för (Svensk)finland. Han hävdade att modernitet i kristen kultur var bärande tema för identitetsbyggande från början av 1900-talet ända till 1950-talet då temat ersattes av modernitet i sekulär kultur. Senmodernitet blev rådande temat på 1980-talet och det är kännetecknande även för tiden som vi lever nu i. Typiskt för senmoderna tider är till exempel att vetenskaplig-tekniska förnuftets hegemoni är bruten och att vi vänder oss till trons och moralens språk, men man kan ändå fråga vad religiös tro är. Identitet är utan självklart centrum.
Jag går nu inte mera in på föreläsningens innehåll, men jag skulle vilja diskutera ännu lite kring terminologin. Patrik förklarade på närdagen att postmodernitet och senmodernitet är ungefär synonymer eller så förstod åtminstone jag. Enligt Kurtén är senmodernitet är proteströrelse mot modernitet, Alltså tidsmässigt kan olika perioder överlappa med varandra. Kurtén uppfattar postmodernitet som någonting som kommer efter modernitet. Emellertid är det viktigaste att göra det som han kallar ”stipulativ definition av begreppet”, vilket i praktiken betyder ”hur jag tänker på att använda ordet i det här sammanhanget”. Jag återkommer till den här frågan personligen när jag har läst inledningen av vår kursbok.
Några av er deltog också i samma kurs som jag hänvisade till ovan. Jag kan inte låta bli att referera Jussi Meriluotos tankeväckande fråga till Kurtén på hans föreläsning: ”tycker du att det finns i Bibeln personer som du kan uppfatta som senmoderna?”. Frågan var till och med så svår att Jussi själv var tvungen att erbjuda bästa möjliga svaret. Enligt honom kan man inte utgå från tanken att Bibeln skulle ha uppstått i en statisk miljö utan både moderna och postmoderna tankar torde ha funnits redan då.
Cedà Mp3 Download
4 år sedan
Jag tycker du ställer en intressant fråga. Fanns det postmoderna tänkare redan under för moderniteten? I den postmoderna teologin anser man helt tydligt, att det finns tankar i det förmoderna som försvunnit under den moderna eran, men som det lönar sig att ta tillbaka. Det gäller t.ex. att de bibliska texterna borde förstås som texter i sig själva och inte som en reflektion av kristendomens tänkande i form av metaforer. Man talar även om Guds återkomst i teologin som väl betyder, att man kan leva med en större grad av oförklarlighet i teologin utan att försöka förstå det. Ändå tycker jag man kan svara negativt på din fråga. Det postmoderna tänkande utgår ifrån ett relationellt tänkande. Det är inte subjektet som är primärt utan i vilket förhållande vi är till olika andra aktörer och historien i sig självt. Man kan alltså inte lösgöra sig från sin egen tid och plats då man formulerar sina tankar. För att komma bortom alla ”ismer” måste dessa ”ismer” ha uppträtt i historien. Man brukar likna den postmodernistiska tänkande med ett smörgåsbord. Man plockar själv ihop det som man tycker bäst om – men för at man ska kunna göra det måste de först finnas tillgängliga på bordet.
SvaraRaderaJag tycker inte särskilt mycket om ordet "smörgåsbord" i samband med teologiskt resonemang, även om jag förstår att det inte syftar här på någonting negativt utan bara beskriver läget. Hur om var och en skulle plocka upp bara de delikatesser från smörgåsbordet som smakar bäst för sig själv? Finns inte här risk för en våg av neomodernism?
SvaraRaderaJag studerar inte postmodern teologi, filosofi eller ens Nya Testamentet för att kunna forma upp och förkunna min egen teologi utan bl.a. för att förstå och förkunna människans litenhet och bristfälligheter inför Gud. Emellertid tror jag på människans och t.o.m. förnuftets växande i gudomlig anda.