a Right, Not a Privilege

Roger: jag skrev mej ur kyrkan en tid sedan

Jag: jag tycker att det är bättre att skriva sig ur kyrkan för att då har man varit tvungen att bemöta frågan tror man eller inte, än att höra till kyrkan utan att tänka på något. Enligt min mening kan största delen av dagens människor hitta äkta levande tron endast genom svårigheter i livet och om man har funderat på Guds existens någon gång i livet, kan det vara lättare att hitta äkta tron än för dom som inte tänkt alls på saken. Hur var det med dej, funderade du på saken?

Roger: ja, det gjorde jag faktiskt, men sedan insåg att jag inte har någon annan orsak än kyrkliga fester att höra till kyrkan.

Mikael: jag tycker att det är dumt att inte höra till kyrkan för att det är en bra investering

Jag: menar du investering i det andliga kapitalet?

Mikael: nää, jag menar att det är ekonomiskt en bra investering. Genom att betala kyrkoskatt är man berättigad till alla möjliga biståndsformer, i synnerhet om man har barn. Jag räknade just att jag är 300 på plus sidan i år. Dessutom har jag bättre möjligheter att få en kyrklig tjänst om jag hör till kyrkan.

Jag: jättebra…men Mikael, tror du på Gud?

Mikael: det har jag inte tänkt på…

Hela hösten har jag dragit jobbsökar- och datautbildningar för arbetslösa. Det ovanstående var ungefär hur pausdiskussionen gick till på en utbildningsdag som jag hade (namnen i diskussionen är påhittade).

Ja, lönar det sig att höra till kyrkan?

Henriksen & Vetlesen (Etik i arbete med människor 2009) hävdar att vara människa är detsamma som att vara sårbar, skör, beroende och dödlig, vilka är med andra ord de icke-valda grundvillkoren för människans tillvaro. Om det är så, detta innebär att vi behöver andras hjälp många gånger under vårt livslopp.

Vilka är ”de andra” då? Även om Henriksen & Vetlesen begränsar sina observationer till det norska samhället, man kan lätt igenkänna deras observationer åtminstone angående det finländska samhället, men högst antagligen också angående de övriga nordiska länderna. Följaktligen kan vi konstatera att även det finländska samhället grundar sig på en universalistisk-egalitär ideologi: trots olikheter i bakgrund, förmåga och talang är alla människor lika mycket värda och de har samma rätt till grundläggande förmåner som utbildning, arbete och hälsa. Med andra ord ser det moderna skandinaviska välfärdsamhället dessa förmåner som medborgerliga rättigheter. I och med att omsorgsuppgifterna har flyttats från familjen och hemmet till den offentliga sektorn, har staten blivit som garanterare på minimiomsorg för alla medborgare. Här finns det en övertygelse att samhällets moraliska kvalitet visas genom att hur det strävar efter att ta hand om sina svagaste och mest behövande.

Tyvärr är det inte så här enkelt. Samtidigt då ansvaret för omsorgsuppgifterna skuffas åt offentliga sektorn, har kravet på effektiviteten blivit alltmer starkare: offentliga sektorn borde ta hand om sina omsorgsuppgifter bättre och mera täckande, vara teknologiskt och vetenskapligt på toppnivå, men ändå klara allt detta snabbare och med mindre pengar.

Poängen är att ”de andra” borde vara vi alla som individer och samhället, inte bara staten och övriga offentliga sektorn. Den enskilde människan borde vara den primära moraliska aktören, inte staten eller motsvarande överordnade aktörer. Den paradoxala frågan är alltså att hurdana tillvarons grunder har vi som människor om vi skuffar ansvaret mer och mer till myndigheterna?

Kyrkan är en bra utgångspunkt för oss att bli människor igen, det är en Guds givna rättighet för alla människor, icke ett privilegium för dom som inte tror på Gud. Liksom Caputo skrev (What would Jesus deconstruct?) kyrkan är inte precis Guds kungarike men det är ändå den bästa möjliga reservplanen.