”Tillvarons tilltagande McDonaldisering”

Varför får man genast begäret att stå emot allt det som Owe Wikström hävdar i sin ”långsamhetens lov”? Varför kunde man inte bara bejaka utan tvivel hans teorier om lättjans nödvändighet, att simma mot strömmen och att slippa det eviga jäktet? Kanske för att för det första är det lätt för en dagens människa att hitta sig själv mitt i hans teoretiska och praktiska exempel även om de ofta är makabra men samtidigt vardagliga. För det andra tror jag att han vill tilltala och beröra människor med sitt utmanande skrivsätt.

Wikström tar sig en kritisk synpunkt på postmodernismen men man kan nog med bra motiv fråga är han inte ett av de bästa exemplen på postmoderna författare. En direkt hänvisning: ”på den offentliga arenan borde det finnas utrymme för långt fler personer vilkas framträdande inte kan förutsägas eller föras in under en given paroll, inte är knuten till någon fast kyrklig dogm eller politisk partilinje”. Mera allmänt ställer han sig kritisk mot sådana modernismens ideal som t.ex. förnuftets övermakt, arbetsamhet, fakta eller utveckling.

Själv har jag ofta sagt att självklara saker är de svåraste att förverkliga. Wikström skriver självklarheter på ett sätt som tilltalar även mig starkt. Detta har redan lett till konkreta åtgärder: tre dagar sedan tömde jag ut min kalender (som såg hemskt ut…) och bestämde mig att jag kommer att ha bara en uppgift per dag i framtiden. När jag var färdig erfor jag en otrolig befrielse även om jag insåg att det inte var det enda som jag måste göra för att kunna leva i denna stund, bli av med det eviga jäktet eller njuta om livet så fullkomligt som möjligt.

Det enda som jag började fundera var att tilltalar Wikströms text lika mycket alla målgrupper som den tilltalar mig. Kan en svetsare som har jobbat 30 år på en fabrik hitta sin frid på en dammig fåtölj i hotellets lobby på samma sätt som jag kunde?