God (b)less America?

Jag hittade en intressant länk bland kursmaterialet till ett program på ABCs Radio National, som handlade om politik och religion.

Det är säkert just USAs politik som oftast förknippas med religiöst språk i västerländer. Jag och kanske några andra i Finland känner detta motbjudande, men överraskande nog har jag sett samma fenomen i Finland nästan varje gång av de få gånger som jag har råkat titta på den finska Riksdagens sessioner på TV under de senaste tiderna t.o.m. i form att en politiker citerar verser direkt ur Bibeln.

President Barack Obama: The Holy Koran tells us: "O mankind! We have created you male and a female; and we have made you into nations and tribes so that you may know one another."

The Talmud tells us: "The whole of the Torah is for the purpose of promoting peace."

The Holy Bible tells us: "Blessed are the peacemakers, for they shall be called sons of God." (Applause.)

The people of the world can live together in peace. We know that is God's vision. Now that must be our work here on Earth.

Idén om modern politisk teologi går dock tillbaka på 1920-talet då Carl Schmitt publicerade sin ”Political Theology” i fruktan av dåtida Tysklands sammanbrott. Enligt Schmitt är alla former av moderna teorier om staten sekulära teologiska koncept och teologin hör till politiken utanvidare.

Här spelar ”den allmänna viljan” en väsentlig roll. Ända till 1700-talet var den allmänna viljan definierad de facto som Guds vilja, men senast Rousseaus ” Om samhällsfördraget” år 1762 gjorde slut på denna epok och människornas egen vilja tog över rollen som den allmänna viljan. Detta anses vara den ursprungliga källan för modern demokrati. Schmitts motdrag var att visa att fundament i modern politik är teologiska i stället för sekulära eller liberala. Schmitts (och t.ex. Heideggers) syfte var att ”revitalisera” staten som begrepp och ge tillbaka dess status som identitetsskapare inte minst för att han såg sitt weimerska Tyskland som ett eskatologiskt slagfält mellan det goda och det onda. Utan staten med rätta fundament skulle samhället rasa samman.

Enligt Cavanaugh är alla former av politik teologiska för att de försöker fundamentalt bemästra transcendenta visioner om människornas ursprung och livets mål. Vi behöver politisk teologi för att den hjälper oss att förstå sekularismens ersättare även om vi inte vet exakt vad kommer det att vara.

Schmitts teorier är relevanta även i våra dagar för att tanken om civila religioner lever starkt överallt i världen, inte minst i USA. USAs flagga är ett heligt objekt för många ritualer och man kan också döda eller dö för den (alltså inte nödvändigt bara för staten bakom den).

Barack Obama: There's one rule that lies at the heart of every religion - that we do unto others as we would have them do unto us.

Så frågan återstår: politisk teologi eller teologisk politik? Jag tycker att det finns en betydlig skillnad mellan dessa två begrepp.

William T. Cavanaugh - konsumtionens teologi i eukaristisk ekonomi

Alltså vad har eukaristi med ekonomi att göra? Cavanaughs grundtanke är att de kristna borde förhålla sig till och forma upp både personliga och samhälleliga ekonomier i ljuset av deras eukaristiska tro: på samma sätt som man delar ut Kristi kropp i eukaristin, borde man svara genom att konsumera på ”rätt sätt”. Det svåra här är just att hur man konsumerar enligt eukaristiska principer. Här gäller det att tänka över de nationella gränserna, hur produkterna produceras och vilka är produktionens miljöeffekter osv. Om man lyckas med sina konsumtionsvanor så är priset att bli en del av Kristi kropp och följaktligen en del av alla människornas lidande.

Den moderna ekonomin däremot hjälper oss att växa bruttonationalprodukten, men den berättar oss inte hur vi borde konsumera och förhålla oss till pengar som individer. Cavanaugh ger inte råd hur man förverkligar denna modell i praktiken förutom att motstå den globala kapitalismen. En förutsättning för ett humant samhälle är att ingen individ är fri förrän alla är fria i en fri marknadsekonomi.

För att försäkra en fri marknadsekonomi behövs det fortfarande kontroll för att enligt Cavanaugh leder nuvarande makroekonomiska teorier till ojämlikheten mellan individer. Här är ekonomister sällan konsekventa. Till exempel Milton Friedman och Adam Smith ser individen i mikroekonomin som en girig aktör, medan med inverkan av någon konstig ”osynlig hand” förvandlas individernas verksamhet till mervärde på makronivån. Det är inte trovärdigt.

Vad är då det rätta sättet för en kristen att konsumera? Enligt Cavanaugh borde vår användning av pengar vara direkt bunden till vårt förhållande med Gud. Individens ekonomi och teologi är inte två skilda saker utan förknippas och har alltid förknippats med varandra. Han hävdar att vårt sätt att konsumera liknar mycket vad och vem vi tillber.

Friheten att konsumera och friheten att välja är visserligen viktiga principer i Cavanaughs tankegång, men här hänvisar han till frihet i gudomlig anda: vägen till den äkta friheten går endast genom att vara bunden till Guds vilja. Emellertid är grunden till ekonomisk frihet för största delen av människor i friheten att välja genom konkurrensen. På gräsrotsnivån detta betyder konkurrens mellan individer vilket leder till brist, oro och osäkerhet i stor skala.

Cavanaughs tankesätt tilltalar mig starkt, inte minst tack vare en svensk affärsman som heter Gunnar J. Olson. Tankar och idéer i Olsons bok ”Rikets affärer - minnen av det tillkommande” (för något skäl är namnet helt annorlunda på finska, men beskriver innehållet kanske en aning bättre, nämligen ”vapautettu bisnes – kokemuksia taivaan valtakunnasta liike-elämässä”) liknar långt Cavanaughs. Nyckelorden för båda är frihet och Guds vilja. För mig har Olsons bok inte bara förnyat hela mitt tankesätt angående ekonomin, affärsvärlden och friheten utan även förstärkt min tro på världen och framtiden.

Cavanaughs utgångspunkt är mera akademisk teoretisk medan Olson syftar på att ge råd till vanliga troende genom att använda sitt eget liv som exempel. Jag vågar inte ens tänka på vad de här två gentlemännen kunde nå tillsammans. Så mycket som jag har bekantat mig med tankar av dem båda, kan jag inte hitta på en enda sak att kritisera och det är mycket sagt det! Olson har säkert inte tänkt på sig själv som en postmodern tänkare, men det är han nog tydligt.

Radical Orthoxy vs. Jesus Radicals

Begreppet postmodern teologi innehåller många underrörelser som bl.a. dekonstruktion, postmodern feministisk teologi, gud-är-död, Radical Orthodoxy och Jesus Radicals. Jag skall nu granska kort de två sistnämnda, även om det måste konstateras här att det finns flera viktiga underrörelser och underrörelsernas underrörelser som ibland är klart del av någon annan underrörelse (t.ex. Jesus Radicals ==> anarkism) eller överlappar och/eller förknippas med varandra vad gäller tänkarna som räknas in i dem. Sättet hur tänkarna räknas in i olika skolor varierar också stort: några hör ”ofrivilligt” till dem och andra har medvetet börjat rörelser med syfte på att kunna betona sitt synsätt.

Radical Orthodoxy fick sin början vid Cambridge University så sent som år 1997 och den är inte precis rörelse i dess bokstavliga mening utan hellre ett nytt teologiskt synsätt med olika projekt och sammanhang som uttrycksform. RO har sina rötter i katolicitet och det ortodoxa i medlemmarnas bakgrund är just kristen tro genom de klassiska trosbekännelserna. Det radikala i budskapet är kritiken mot de teologiska medlen som praktiserades i den senmedeltida och moderna kristendomssynen. Rörelsens syfte är ändå inte att kritisera allting som modernismen innebar utan att framhäva nödvändigheten av förändring i tänkandet på grund av den moderna sekularismens framväxt som har tonat ner religionens betydelse i samhället. Man kan säga att var många postmoderna rörelser ser behov även för en radikal teologisk förändring så där radikalortodoxa framgestaltar syftar på förändring mera som en utveckling med vissa givna teologiska grunder. ”we must train ourselves in that which modernity rejects most thoroughly and fatally: the discipline of receiving that which has been given”, liksom R.R. Reno från Creighton University konstaterar.

Graham Ward, Catherine Pickstock och John Milbank anses som de främsta framgestalter och grundare för rörelsen.

Jesus Radicals är en samling av t.o.m. ännu mera osammanhängande tänkare än det föregående. De mest kända namnen i ”rörelsen” kan anses vara William T. Cavanaugh, Stanley Hauerwas och John Howard Yoder. Något enhetligt teologiskt utlåtande för rörelsen finns inte utan den gemensamma teologin formas upp genom tänkarnas egna skrivningar, som innehållsmässigt varierar stort. Egentligen när man granskar närmare de sju tänkarna nämnda på JR sajt så de enda gemensamma faktorer för dem verkar vara tro på Kristus och en stark vilja att förändra världen på något samhälleligt område genom Kristi lärdomar. Medel för att ändra världen är inte bara radikala utan också anarkistiska. Områdena där tänkarna delar ut sina teorier inkluderar bl.a. våld, krig, politik, ekonomi och teknologi.

Som redan sagt överlappar postmoderna underrörelser ofta med varandra förutom idémässigt även med tanke på medlemmarnas övriga intressekretsar eller andra underrörelser som de hör till. Därigenom t.ex. ovanstående ”radikala” rörelser är inte konkurrerande med varandra utan hellre forum för självständiga tänkare med gemensamt huvudmål.

Postmodern-teologiska underrörelser är typiskt sammanslutningar som syftar på att förnya de existerande kyrkor…eller ibland bara kritisera dem (ofta på ateistiska basis), men inte att börja en ny religiös rörelse.

Skulle Jesus blogga eller inte?

Jag har tagit över en veckas paus och funderat egentligen på misstankar som jag tog upp i mitt senaste inlägg. Misstankar kan alltså sammanfattas i en fråga ”vad är nyttan med postmodernismen”?

Till exempel enligt Caputo var kyrkan en reservplan: i stället för Guds kungarike fick vi ”bara” Kyrkan, som kan dekonstrueras eftersom allting som är konstruerad kan också dekonstrueras. Däremot är Gud evig och kan inte dekonstrueras. Emellertid har kyrkan blivit själva föremålet för dyrkan. Tracys viktiga poäng är att Gud borde frigöras av de intellektuella totalsystemens fångenskap och låta Gud vara Gud igen, även denna tid som vi lever i. Coakleys fokusering till kroppens eskatologiska betydelse kan också ses, åtminstone indirekt, som ett försök att kartlägga vårt jordliga livs mening.

Med tanke på bl.a. dessa postmoderna teologiska teorier, har jag även funderat mycket på religion och tro i praktiken i form några händelser som jag nyligen har haft i mitt liv. Jag har tänkt på evangelisk-luthersk kyrkans ”strategi” så som Björn Vikström beskrev den i fjol på en föreläsning. Han vill betona den formen som kyrkan har nått i det här samhället, alltså den historiska tolkningstraditionen. Ingen tvekan om att hans pappa, ärkebiskop emeritus John Vikström är antagligen på samma huvudlinjer, men han ser nog behov även för otraditionella medel för att undvika den negativa utvecklingen som redan har skett i de övriga Nordiska länderna.

Ett par veckor sedan pratade med rektorn på ett medborgarinstitut med syfte på att jag skulle dra några kurser för dem. Det var fråga om vissa kurser med anknytning till min tidigare bakgrund men jag föreslog även några kurser typ livsåskådning för att vi hade lite tal om religion och motsvarande. Rektorn svarade dock att både religion och politik är allmänt oacceptabla ämnen på medborgarinstitut för att de väcker för mycket negativa känslor, även om de kunde vara populära kurser med tanke på deltagarantal. Vad? Man kan alltså arrangera kurser till exempel i Jane Austens litteratur, Ashtanga Yoga eller data med Microsofts teknik, men man får inte arrangera kurser med någon anknytning till kristendom eller Finlands politik för att de väcker för mycket känslor? En snabb surf avslöjar att så verkar det verkligen vara också allmänt taget. I slutet av vår diskussion kom det fram att rektorn själv var också troende men kunde egentligen inte uttrycka sin tro på något sätt på arbetsplatsen just på grund av de här allmänna principerna!

Behöver vi något kodspråk i den här tiden liksom kristna ibland under tidiga kyrkans tid för säkerhets skull? Jag förstår faktiskt inte vad säkerhetsrisken är om man talar om Gud med namnet Gud och om Jesus med namnet Jesus, men ändå har jag märkt att ibland är det väldigt svårt för troende att tala om Jesus och Gud med deras sanna namn.

Vad är det som händer i Finland? Antagligen ganska långt detsamma som i övriga västerländerna.

Enligt en undersökning gjort av TNS Gallup (Usko ja Suomi 2008) lever finländerna i en tid av andligt sökande: nästan halv miljoner finländare hade känt sig Guds dragkraft på något sätt under det föregående året. Enligt siffrorna har andligheten växt kraftigt i vissa grupperna och inte minst i åldersgruppen under 25-åriga, vilket är överraskande om man jämför resultatet till åldersgruppen 25-35–åriga där siffrorna var bland de historiskt lägsta.

Men hur tar kyrkan emot utmaningen? Jag tror att här erbjuder postmodern tänkande, om inte lösningen, minst hjälpmedel för kyrkan för att förstå och närma sig dagens människor, och speciellt unga, med budskap som kan ändra världen.

Så vad kommer Jesus att dekonstruera?

Svaret kan ligga t.ex. bakom följande frågor: skulle Jesus ha egna hemsidor i webben? Eller skulle Jesus blogga eller inte? Kanske han gör det redan, men för säkerhets skull lönar det sig att notera här att användarnamnen ”Jesus” och ”Gud” är reserverade redan för mycket jordligare bloggare ;)

Slavoj Žižek – välkommen till verklighetens öken

Slavoj Žižek är född år 1949 i Ljubljana i dåvarande Jugoslavien. I dag beskrivs han som en slovensk filosof, sociolog, psykoanalytiker och kulturkritiker verksam vid universitetet i Ljubljana.

Inläggets rubrik, som är förresten namnet på en av Žižeks böcker, sammanfattar ganska bra hans tankar kring Gud och tro, vilket är inte helt överraskande med tanke på hans ateistisk och marxistisk bakgrund. Žižeks provocerande skrivsätt är någorlunda utmanande för en troende, även om jag redan vid det här läget av mina postmodern-teologiska studier har lärt mig att sätta mitt starkaste sekulariseringsfilter på när jag börjar bekanta mig med en ny postmodern filosof.

Žižeks judiska och kristna subtraktion i samband med hans provocerande stil kunde man beskriva t.ex. med följande citeringar:

”…enligt den olycklige Pontius Pilatus, en av de få etiska hjältarna i Bibeln (den andra är självklart Judas)…”

Det som sticker mest i ögat här råkar vara inget annat än ett provokatoriskt sidospår i Žižeks vridna tänkande eller smaklös humor. Jag hoppas det är fråga om det föregående och om det är fallet, syftar Žižek antagligen på Pontius Pilatus och Judas roller som syndabockar för någonting som de själva inte skulle ha velat göra, men som ändå ledde till önskvärt slutresultat å Kristendomens vägnar.

Vad har då subtraktion med ovanstående satsen att göra? Enligt Žižek bör tautologin ”människan är människan” läsas som en hegeliansk dom och därigenom antyder den en icke-identitet mellan människa och människa. Låter vansinnigt, men i praktiken leder detta till subtraktionen ”människan med omänskliga överflödet” - ”Kristus” = människan. ”Människan med omänskliga överflödet” kunde man kanske kalla för ”en kristen” i Žižeks tankegång.

”Jag kastades för lejonen på cirkus för att jag tror på Kristus!”. ”Jag brändes på bål för att ha smädat Kristus!”. ”Jag dog på korset, och jag är Kristus!”

Genom att imitera Žižeks tankegång kunde detta översättas som en subtraktion t.ex. på följande sätt:

människa + tro = martyr
människa – misstro = brottsling
martyr – brottsling = 0 (eller kanske hellre ø)

Det verkar vara att Žižek ser Guds och människans grundnaturer som ytterst negativa: han utgår från tanken att man inte kan lita på någon eller någonting som är förknippad med Gud, gudomlighet eller tro.

Jag skulle kunna kalla min läsning hittills i området postmodern teologi och mina egentliga tankar kring den som en freakshow. Tankarna som jag har lärt mig är fina och intelligenta, men jag har själv blivit besvärligt medveten om min egen gammalmodighet, begränslighet och inte minst mitt eget begrepp av Gud (dvs. läsningen har förstärkt min tro, kanske det är just det som kursen syftar på…). Jag har fått många gånger känslan om att det är ett levnadsvillkor för postmoderna författare att ifrågasätta, svartmåla, kritisera, överdriva och tillspetsa det som är ”normalt” eller redan existerande. Man får t.o.m. känslan som om det var fråga om världsmästerskap i postmodernismen: den vinner som skriver den galnaste (= mest originella) teorin. Läsningen är nog spännande, men vetenskapliga motiveringar är ofta bristfälliga och postmoderna motiveringar är inte tillräckliga för att de skulle övertyga mig.

Jag fortsätter naturligtvis läsningen, åtminstone Milbank verkar erbjuda lite hopp om det bättre.

Judith Butler - Qu'est-ce que c’est qu'une femme?

Anything goes – men var går gränsen?

Varför anses Butler vara en postmodern tänkare? Vad är hennes motiv för sin strävan att sönderslå könsidentiteter? Varför borde man använda dyrbar tid för att bekanta sig med Butlers ”filosofi”?

Jag tittade sex delar av Paule Zejdermans dokument om Judith Butler på You Tube och inte överraskande ledde det till en liten justering av mina tidigare åsikter. Butler är född år 1956 och hon har en judisk bakgrund. Hon beskriver sig själv som ”problem child” när hon var ung, hon blev bl.a. sparkat ur skolan. I dag är hon sysselsatt som professor i retorik och litteratursvetenskap vid University of California i Berkeley.

Simone de Beauvoirs grundargument “one does not born a woman but rather becomes one” är centralt för Butlers tänkande. Hon kompletterar teorin med “one does not born a man either but rather becomes one” och därigenom kan man sammanfatta att “gender is a failure”.

Det centrala i Butlers budskap är att man inte borde vara bestraffad på grund av könsidentitet. Hon berättar ett exempel om en liten pojke som föddes och växte upp i en liten by. En dag började han gunga höfterna bara för att det kändes bra och såg bra ut. Andra pojkar hånade honom och ropade att han ser ut som en flicka. Nästa dag bestämde pojken att gunga höfterna ännu mera. Då kom andra pojkarna, misshandlade honom till döds och kastade kroppen till älven. Könsidentitet är resultat av balansen mellan att samtycka sitt kön och betvingande.

Butler säger i intervjun att hon aldrig riktigt har hittat sin plats. Även hon var rädd om tanken när hon som 14-åring hittade på sin lesbiska identitet. Hon anser att lesbisk identitet är bara en av hennes identitetsbeskrivare och att människans identitet är i alla fall i ständig förändring.

Så var går gränsen? Stort sett gränser finns inte i dagens samhälle: vem som helst kan hävda nästan vad som helst utan att ta hänsyn till ansvaret. Emellertid tror jag att Butler känner till sitt ansvar men samtidigt sätter hon nog gränser i test. Objektiviteten försäkrar hon antagligen genom att låta allmänheten läsa henne som person som en öppen bok. Jag kan tänka mig åtminstone tre synvinklar att förhålla sig till Butlers budskap. Från homosexuella minoritetens perspektiv låter hennes teori vettigt för att antagligen kan den här gruppen jämställa sig med Butler som subjekt. Från modernt perspektiv låter teorin likaväl vettigt för att Butlers teori grundar sig till biologiska och sociologiska förnuftsargument. Å andra sidan tror jag att man kunde relativt lätt hitta mera förnuftsargument som stöder en motsatt uppfattning även från biologiska och sociologiska utgångspunkter. Från teologiskt perspektiv är Butlers teori ohållbar även om det finns t.o.m. kyrkofader som Gregorios som anser människan vara könslös till sin grundnatur.

Liksom Butler själv konstaterade om ”No pants day” på videon: ”Pas revolutionaire”. Detsamma kan man säga om hennes könsteori: intressant, ovanligt och även ”queer” nog, men ”pas revolutionaire” om ens postmodernt.

Coakley vol. 2. i Faderns och Sonens och den helige Andes namn

Jag läste Coakleys ”Fresh paths in Systematic Theology”, vilket bekräftade vidare min bild av Coakley som exotisk, men mångfacetterad tänkare. Till min stora glädje hade Coakley även någonting helt vanligt för en helt vanlig människa den här gången.

Det var uppmuntrande att läsa Coakleys ödmjuka berättelse om hur hon hittade sin tro. Där spelade bönen en viktig roll till och med till grad att hon anser bönen vara en väsentlig del av hennes vetenskapliga teologiska arbete. ”Bön i tystnad” hjälpte henne att sätta fragmenterade bitar i sitt liv i ordning. Det är bra fråga om bönen ska läsas tyst, i högt ljud eller ingen skillnad. Intressant nog motiverar Coakley sitt val med Romarbrevet 8 och i synnerhet med verser 8:26-27 som anses vara bland de mest mystiska Paulus skrivningar i Bibeln. Beskrivande är att den delen som är av speciell betydelse för Coakley, nämligen ”the Spirit himself intercedes for us with sighs too deep for words”, motsvarar ”Anden vädjar oss med rop utan ljud” i Bibeln 2000, men sedan igen i Raamattu 92 ”Henki itse kuitenkin puhuu meidän puolestamme sanattomin huokauksin”. Det väsentligaste är kanske här att det är den helige Anden som styr både innehållet och formen av vår bön.

Den helige Andes inverkan genom bönen hjälper teologen att inse att den Gud som han eller hon granskar, redan färdigt är med i den gudomliga processen som pågår hela tiden. Därigenom hjälper bönen teologen i sin strävan efter objektivitet.

Vad är poängen med Coakleys framställning av bönens betydelse? För mig är det uppmuntrande att se en teolog öppet tala om sin tro i samband med teologiska teorier. Det är nämligen paradoxalt att åtminstone jag tvivlar ibland hur öppet vågar man förknippa sin tro med teologiska studier, även om jag tror att det inte har påverkat mitt beteende i praktiken på något sätt.

Om vi sedan hoppar igen på den uddiga sidan av Coakleys tänkande så förklarar begäret fundamentalt vår förbindelse till Gud enligt henne. Gud är “a desiring God that implants in our created nature a sexual desire that is the clue knit into our nature to remind us of our deep dependence on God”. Jag kan acceptera tanken, men det som är svårt att svälja att begäret skulle vara den viktigaste om inte till och med den enda vägen till äkta Guds närvaro. Vad har hänt till exempel med förnuft och kärlek? Det kan hända att Coakley ser ”sexual desire” som kärlekens uttrycksform men detta kommer inte direkt fram i hennes intervju.

Följaktligen ser hon gärna präster som (proto-)erotikens predikanter, eftersom de representerar kyrkan som för sin del representerar det kristliga livet som kan anses som Kristi älskare. På något sätt förknippar Coakley det föregående med omvärdering av könet i gudomlig anda men åtminstone jag kan inte få grepp på några goda motiveringar i hennes tankegång.

Jag vet inte, jag har fortfarande den alltmer växande känslan, att Coakleys tankar och hennes språk låter nog fiffigt, men jag är inte så säker på om den Gud som hon talar om är densamma som till exempel jag tror på. Dessutom tycker jag att hennes språk är tungt att läsa efter att man inte mera blir chockad av varannan sats i hennes text. Det är text som jag gärna skulle lämna till Chip Morningstars dekonstruktiva analys. Jag kan bara trösta mig själv med Coakleys konstaterande ”I’ve been told by many heterosexual male priests that they have no idea what I’m talking about” eller likaväl med ”Anything goes” i postmodern anda.