”Tillvarons tilltagande McDonaldisering”

Varför får man genast begäret att stå emot allt det som Owe Wikström hävdar i sin ”långsamhetens lov”? Varför kunde man inte bara bejaka utan tvivel hans teorier om lättjans nödvändighet, att simma mot strömmen och att slippa det eviga jäktet? Kanske för att för det första är det lätt för en dagens människa att hitta sig själv mitt i hans teoretiska och praktiska exempel även om de ofta är makabra men samtidigt vardagliga. För det andra tror jag att han vill tilltala och beröra människor med sitt utmanande skrivsätt.

Wikström tar sig en kritisk synpunkt på postmodernismen men man kan nog med bra motiv fråga är han inte ett av de bästa exemplen på postmoderna författare. En direkt hänvisning: ”på den offentliga arenan borde det finnas utrymme för långt fler personer vilkas framträdande inte kan förutsägas eller föras in under en given paroll, inte är knuten till någon fast kyrklig dogm eller politisk partilinje”. Mera allmänt ställer han sig kritisk mot sådana modernismens ideal som t.ex. förnuftets övermakt, arbetsamhet, fakta eller utveckling.

Själv har jag ofta sagt att självklara saker är de svåraste att förverkliga. Wikström skriver självklarheter på ett sätt som tilltalar även mig starkt. Detta har redan lett till konkreta åtgärder: tre dagar sedan tömde jag ut min kalender (som såg hemskt ut…) och bestämde mig att jag kommer att ha bara en uppgift per dag i framtiden. När jag var färdig erfor jag en otrolig befrielse även om jag insåg att det inte var det enda som jag måste göra för att kunna leva i denna stund, bli av med det eviga jäktet eller njuta om livet så fullkomligt som möjligt.

Det enda som jag började fundera var att tilltalar Wikströms text lika mycket alla målgrupper som den tilltalar mig. Kan en svetsare som har jobbat 30 år på en fabrik hitta sin frid på en dammig fåtölj i hotellets lobby på samma sätt som jag kunde?

a Right, Not a Privilege

Roger: jag skrev mej ur kyrkan en tid sedan

Jag: jag tycker att det är bättre att skriva sig ur kyrkan för att då har man varit tvungen att bemöta frågan tror man eller inte, än att höra till kyrkan utan att tänka på något. Enligt min mening kan största delen av dagens människor hitta äkta levande tron endast genom svårigheter i livet och om man har funderat på Guds existens någon gång i livet, kan det vara lättare att hitta äkta tron än för dom som inte tänkt alls på saken. Hur var det med dej, funderade du på saken?

Roger: ja, det gjorde jag faktiskt, men sedan insåg att jag inte har någon annan orsak än kyrkliga fester att höra till kyrkan.

Mikael: jag tycker att det är dumt att inte höra till kyrkan för att det är en bra investering

Jag: menar du investering i det andliga kapitalet?

Mikael: nää, jag menar att det är ekonomiskt en bra investering. Genom att betala kyrkoskatt är man berättigad till alla möjliga biståndsformer, i synnerhet om man har barn. Jag räknade just att jag är 300 på plus sidan i år. Dessutom har jag bättre möjligheter att få en kyrklig tjänst om jag hör till kyrkan.

Jag: jättebra…men Mikael, tror du på Gud?

Mikael: det har jag inte tänkt på…

Hela hösten har jag dragit jobbsökar- och datautbildningar för arbetslösa. Det ovanstående var ungefär hur pausdiskussionen gick till på en utbildningsdag som jag hade (namnen i diskussionen är påhittade).

Ja, lönar det sig att höra till kyrkan?

Henriksen & Vetlesen (Etik i arbete med människor 2009) hävdar att vara människa är detsamma som att vara sårbar, skör, beroende och dödlig, vilka är med andra ord de icke-valda grundvillkoren för människans tillvaro. Om det är så, detta innebär att vi behöver andras hjälp många gånger under vårt livslopp.

Vilka är ”de andra” då? Även om Henriksen & Vetlesen begränsar sina observationer till det norska samhället, man kan lätt igenkänna deras observationer åtminstone angående det finländska samhället, men högst antagligen också angående de övriga nordiska länderna. Följaktligen kan vi konstatera att även det finländska samhället grundar sig på en universalistisk-egalitär ideologi: trots olikheter i bakgrund, förmåga och talang är alla människor lika mycket värda och de har samma rätt till grundläggande förmåner som utbildning, arbete och hälsa. Med andra ord ser det moderna skandinaviska välfärdsamhället dessa förmåner som medborgerliga rättigheter. I och med att omsorgsuppgifterna har flyttats från familjen och hemmet till den offentliga sektorn, har staten blivit som garanterare på minimiomsorg för alla medborgare. Här finns det en övertygelse att samhällets moraliska kvalitet visas genom att hur det strävar efter att ta hand om sina svagaste och mest behövande.

Tyvärr är det inte så här enkelt. Samtidigt då ansvaret för omsorgsuppgifterna skuffas åt offentliga sektorn, har kravet på effektiviteten blivit alltmer starkare: offentliga sektorn borde ta hand om sina omsorgsuppgifter bättre och mera täckande, vara teknologiskt och vetenskapligt på toppnivå, men ändå klara allt detta snabbare och med mindre pengar.

Poängen är att ”de andra” borde vara vi alla som individer och samhället, inte bara staten och övriga offentliga sektorn. Den enskilde människan borde vara den primära moraliska aktören, inte staten eller motsvarande överordnade aktörer. Den paradoxala frågan är alltså att hurdana tillvarons grunder har vi som människor om vi skuffar ansvaret mer och mer till myndigheterna?

Kyrkan är en bra utgångspunkt för oss att bli människor igen, det är en Guds givna rättighet för alla människor, icke ett privilegium för dom som inte tror på Gud. Liksom Caputo skrev (What would Jesus deconstruct?) kyrkan är inte precis Guds kungarike men det är ändå den bästa möjliga reservplanen.

Where angels fear to walk…

Åter på bloggen efter sju långa månader. Dessa sju månader har också betytt ett avbrott i mina teologiska studier p.g.a. arbete.

När jag bestämde mig att ta itu med skrivandet igen upplevde jag först bloggens namn som ett allvarligt problem. Här hänvisar jag inte till teologin utan till begreppet postmodernitet. Även om jag upplevde kursen i postmodern teologi som tydligen den bästa i mitt liv, undrade jag om världen är faktiskt så postmodern som det kändes under kursens lopp.

Egentligen två saker avgjorde mitt val. För det första tror jag på stora förändringar i nära framtid angående sådana samhälleliga fundament som makt, ekonomi och värden. För det andra utgör dessa förändringar klangbotten för mina personliga önskemål dvs. jag ser fram emot att världen förändras och t.o.m. mer än det: jag vill stöda den här förändringen för att jag ser det som människans nödvändiga växande i gudomlig anda. Medvetet undviker jag förklara dessa motiveringar närmare här utan återkommer till saken (hoppas jag…) under de kommande månaderna i form av inlägg.

Min bloggvärld kommer alltså att vara postmodern-teologisk även i framtiden.

Just nu läser jag litteratur för teologisk etik och religionsfilosofi II inkluderande officiellt följande böcker:

- Henriksen/Vetlesen: etik i arbete med människor
- Wikström: Långsamhetens lov
- religionsfilosofiska texter i urval

Stanley Hauerwas tålamodslära för seglaren

Stanley Hauerwas verkar inte vara populär enbart ute i den stora världen utan också på vår kurs i postmodern teologi med tanke på hur många har redan skrivit om honom. Orsaken kan vara Hauerwas betoning på de konkreta, gemensamma handlingar som uppehåller det mänskliga livet och tänkandet och som är lätta att förstå och få grepp på. Här är han starkt influerad av Wittgenstein och Aristoteles. Andra inspirationskällor inkluderar bl.a. John Howard Yoder, Augustinus och speciellt Thomas av Aquino.

Visserligen är Hauerwas svårt att klassificera, åtminstone i motsättningen modern vs. postmodern. Jussi tog upp i sitt inlägg om Hauerwas att man kan tvivla t.o.m. hans postmodernitet, vilket ledde till livliga kommentarer för och emot. Samma fråga tar även Kristiina och Annika upp i sina bloggar. Vidare kan man konstatera att för något skäl finns skrifter av varken Hauerwas eller någon annan av Jesus Radicals (t.ex. Yoder, Cavanaugh) med i Sigurdson & Svenungssons kursbok, vilket är nog lite konstigt om de räknas att vara postmoderna teologer. Egentligen när man tänker på det mera noggrant har Patrik gjort ganska modigt val genom att ta just Hauerwas, Yoder och Cavanaugh med i materialet för att det var ytterst sällan under kursens lopp som jag såg deras namn förknippade med postmodernismen. Emellertid skulle även jag vara färdig att stämpla ordet postmodern på deras pannor, inte minst för att deras texter innehåller inte bara postmoderna drag utan de är också begripliga till motsats av deras många postmoderna kollegor.

Antagligen har våra klassificeringar eller bedömningar ingen större betydelse för Hauerwas. Det som betyder för honom är kyrkan och kyrkans förmåga att fungera som inspirationskälla för olika samhälleliga funktioner och inte tvärtom. Redan denna tanke är nog postmodern.

Som exempel nämnde Hauerwas på en ljudfil som jag hittade på Jesus Radicals sajt de kristna i Amerika: alltför länge har de kristna amerikanerna definierat sig själva primärt som amerikaner och först sedan som kristna, inte tvärtom som det borde vara enligt Hauerwas.

Christina uttryckte samma tanke på följande sätt i sin blogg: ”Han är också kritisk mot privatiserade former av kristendom, eller att det skulle finnas föreställningar om individens frälsning som kunde ses separerade från Guds handlande i och genom kyrkan. Här erbjuds ett alternativ för att förstå kyrkan utgående från kyrkans egen logik.”

I kommentaren till samma inlägg tog Margit upp en viktig poäng som har säkert också någonting med Hauerwas teorier att göra nämligen kulturskillnader. Även om vi ofta talar att vårt sätt att tro på Kristus är universell, det är klart att vår verksamhetsomgivning, kultur och andligt klimat påverkar vårt sätt att uttrycka vår tro och därför känns säkert uttrycksformer i t.ex. Amerika, Skandinavien eller Afrika främmande beroende på varifrån man är. Emellertid är jag ganska säker på att en troende kan känna sig hemma på kyrkan oberoende på kulturskillnader. Visserligen kan man läsa en stark betoning på den amerikanska kulturen i Hauerwas exempel, men å andra sidan hans exempel är inte poängen utan kyrkan och de medel som man kan använda för att förmedla kyrkans läror till olika samhälleliga verksamhetsområden.

För Hauerwas är karaktär och dygder de centrala medlen och vägen till delaktighet i det gudomliga livet. Vad gäller dygderna, talar han i synnerhet om frihetens (=förmågan att leva utan kontroll), hoppets och tålamodets betydelse. Det är kanske på grund av vårt hektiska samhälle att just den sistnämnda dygden verkar ha tilltalat mest våra kursdeltagare även om Hauerwas betonar att dygderna är alltid förknippade med varandra. Margit sammanfattade temat på utmärkt sätt i sin blogg:

”Det största tålamodet visade Gud då han lät sin son Jesus komma till jorden. Det krävdes mycket tålamod att vänta på Jesu arbetets början då Gud valde att Jesus skulle födas i människoform.”

Vad kan då människan göra för att förverkliga tålamod enligt Guds vilja? Jag citerar svaret igen ur Margits blogg:

1. Att praktisera kroppens tålamod.
2. Att leva med andra lär oss tålamod.
3. Att utveckla kunskaper tar tid och kräver tålamod.

Seglarens levnadsvillkor är friheten, men nästan lika viktigt är tålamodet. Tålamodet behövs både ute på det stilla havet då man väntar på vinden till seglen och i den rasande stormen.

God (b)less America?

Jag hittade en intressant länk bland kursmaterialet till ett program på ABCs Radio National, som handlade om politik och religion.

Det är säkert just USAs politik som oftast förknippas med religiöst språk i västerländer. Jag och kanske några andra i Finland känner detta motbjudande, men överraskande nog har jag sett samma fenomen i Finland nästan varje gång av de få gånger som jag har råkat titta på den finska Riksdagens sessioner på TV under de senaste tiderna t.o.m. i form att en politiker citerar verser direkt ur Bibeln.

President Barack Obama: The Holy Koran tells us: "O mankind! We have created you male and a female; and we have made you into nations and tribes so that you may know one another."

The Talmud tells us: "The whole of the Torah is for the purpose of promoting peace."

The Holy Bible tells us: "Blessed are the peacemakers, for they shall be called sons of God." (Applause.)

The people of the world can live together in peace. We know that is God's vision. Now that must be our work here on Earth.

Idén om modern politisk teologi går dock tillbaka på 1920-talet då Carl Schmitt publicerade sin ”Political Theology” i fruktan av dåtida Tysklands sammanbrott. Enligt Schmitt är alla former av moderna teorier om staten sekulära teologiska koncept och teologin hör till politiken utanvidare.

Här spelar ”den allmänna viljan” en väsentlig roll. Ända till 1700-talet var den allmänna viljan definierad de facto som Guds vilja, men senast Rousseaus ” Om samhällsfördraget” år 1762 gjorde slut på denna epok och människornas egen vilja tog över rollen som den allmänna viljan. Detta anses vara den ursprungliga källan för modern demokrati. Schmitts motdrag var att visa att fundament i modern politik är teologiska i stället för sekulära eller liberala. Schmitts (och t.ex. Heideggers) syfte var att ”revitalisera” staten som begrepp och ge tillbaka dess status som identitetsskapare inte minst för att han såg sitt weimerska Tyskland som ett eskatologiskt slagfält mellan det goda och det onda. Utan staten med rätta fundament skulle samhället rasa samman.

Enligt Cavanaugh är alla former av politik teologiska för att de försöker fundamentalt bemästra transcendenta visioner om människornas ursprung och livets mål. Vi behöver politisk teologi för att den hjälper oss att förstå sekularismens ersättare även om vi inte vet exakt vad kommer det att vara.

Schmitts teorier är relevanta även i våra dagar för att tanken om civila religioner lever starkt överallt i världen, inte minst i USA. USAs flagga är ett heligt objekt för många ritualer och man kan också döda eller dö för den (alltså inte nödvändigt bara för staten bakom den).

Barack Obama: There's one rule that lies at the heart of every religion - that we do unto others as we would have them do unto us.

Så frågan återstår: politisk teologi eller teologisk politik? Jag tycker att det finns en betydlig skillnad mellan dessa två begrepp.

William T. Cavanaugh - konsumtionens teologi i eukaristisk ekonomi

Alltså vad har eukaristi med ekonomi att göra? Cavanaughs grundtanke är att de kristna borde förhålla sig till och forma upp både personliga och samhälleliga ekonomier i ljuset av deras eukaristiska tro: på samma sätt som man delar ut Kristi kropp i eukaristin, borde man svara genom att konsumera på ”rätt sätt”. Det svåra här är just att hur man konsumerar enligt eukaristiska principer. Här gäller det att tänka över de nationella gränserna, hur produkterna produceras och vilka är produktionens miljöeffekter osv. Om man lyckas med sina konsumtionsvanor så är priset att bli en del av Kristi kropp och följaktligen en del av alla människornas lidande.

Den moderna ekonomin däremot hjälper oss att växa bruttonationalprodukten, men den berättar oss inte hur vi borde konsumera och förhålla oss till pengar som individer. Cavanaugh ger inte råd hur man förverkligar denna modell i praktiken förutom att motstå den globala kapitalismen. En förutsättning för ett humant samhälle är att ingen individ är fri förrän alla är fria i en fri marknadsekonomi.

För att försäkra en fri marknadsekonomi behövs det fortfarande kontroll för att enligt Cavanaugh leder nuvarande makroekonomiska teorier till ojämlikheten mellan individer. Här är ekonomister sällan konsekventa. Till exempel Milton Friedman och Adam Smith ser individen i mikroekonomin som en girig aktör, medan med inverkan av någon konstig ”osynlig hand” förvandlas individernas verksamhet till mervärde på makronivån. Det är inte trovärdigt.

Vad är då det rätta sättet för en kristen att konsumera? Enligt Cavanaugh borde vår användning av pengar vara direkt bunden till vårt förhållande med Gud. Individens ekonomi och teologi är inte två skilda saker utan förknippas och har alltid förknippats med varandra. Han hävdar att vårt sätt att konsumera liknar mycket vad och vem vi tillber.

Friheten att konsumera och friheten att välja är visserligen viktiga principer i Cavanaughs tankegång, men här hänvisar han till frihet i gudomlig anda: vägen till den äkta friheten går endast genom att vara bunden till Guds vilja. Emellertid är grunden till ekonomisk frihet för största delen av människor i friheten att välja genom konkurrensen. På gräsrotsnivån detta betyder konkurrens mellan individer vilket leder till brist, oro och osäkerhet i stor skala.

Cavanaughs tankesätt tilltalar mig starkt, inte minst tack vare en svensk affärsman som heter Gunnar J. Olson. Tankar och idéer i Olsons bok ”Rikets affärer - minnen av det tillkommande” (för något skäl är namnet helt annorlunda på finska, men beskriver innehållet kanske en aning bättre, nämligen ”vapautettu bisnes – kokemuksia taivaan valtakunnasta liike-elämässä”) liknar långt Cavanaughs. Nyckelorden för båda är frihet och Guds vilja. För mig har Olsons bok inte bara förnyat hela mitt tankesätt angående ekonomin, affärsvärlden och friheten utan även förstärkt min tro på världen och framtiden.

Cavanaughs utgångspunkt är mera akademisk teoretisk medan Olson syftar på att ge råd till vanliga troende genom att använda sitt eget liv som exempel. Jag vågar inte ens tänka på vad de här två gentlemännen kunde nå tillsammans. Så mycket som jag har bekantat mig med tankar av dem båda, kan jag inte hitta på en enda sak att kritisera och det är mycket sagt det! Olson har säkert inte tänkt på sig själv som en postmodern tänkare, men det är han nog tydligt.

Radical Orthoxy vs. Jesus Radicals

Begreppet postmodern teologi innehåller många underrörelser som bl.a. dekonstruktion, postmodern feministisk teologi, gud-är-död, Radical Orthodoxy och Jesus Radicals. Jag skall nu granska kort de två sistnämnda, även om det måste konstateras här att det finns flera viktiga underrörelser och underrörelsernas underrörelser som ibland är klart del av någon annan underrörelse (t.ex. Jesus Radicals ==> anarkism) eller överlappar och/eller förknippas med varandra vad gäller tänkarna som räknas in i dem. Sättet hur tänkarna räknas in i olika skolor varierar också stort: några hör ”ofrivilligt” till dem och andra har medvetet börjat rörelser med syfte på att kunna betona sitt synsätt.

Radical Orthodoxy fick sin början vid Cambridge University så sent som år 1997 och den är inte precis rörelse i dess bokstavliga mening utan hellre ett nytt teologiskt synsätt med olika projekt och sammanhang som uttrycksform. RO har sina rötter i katolicitet och det ortodoxa i medlemmarnas bakgrund är just kristen tro genom de klassiska trosbekännelserna. Det radikala i budskapet är kritiken mot de teologiska medlen som praktiserades i den senmedeltida och moderna kristendomssynen. Rörelsens syfte är ändå inte att kritisera allting som modernismen innebar utan att framhäva nödvändigheten av förändring i tänkandet på grund av den moderna sekularismens framväxt som har tonat ner religionens betydelse i samhället. Man kan säga att var många postmoderna rörelser ser behov även för en radikal teologisk förändring så där radikalortodoxa framgestaltar syftar på förändring mera som en utveckling med vissa givna teologiska grunder. ”we must train ourselves in that which modernity rejects most thoroughly and fatally: the discipline of receiving that which has been given”, liksom R.R. Reno från Creighton University konstaterar.

Graham Ward, Catherine Pickstock och John Milbank anses som de främsta framgestalter och grundare för rörelsen.

Jesus Radicals är en samling av t.o.m. ännu mera osammanhängande tänkare än det föregående. De mest kända namnen i ”rörelsen” kan anses vara William T. Cavanaugh, Stanley Hauerwas och John Howard Yoder. Något enhetligt teologiskt utlåtande för rörelsen finns inte utan den gemensamma teologin formas upp genom tänkarnas egna skrivningar, som innehållsmässigt varierar stort. Egentligen när man granskar närmare de sju tänkarna nämnda på JR sajt så de enda gemensamma faktorer för dem verkar vara tro på Kristus och en stark vilja att förändra världen på något samhälleligt område genom Kristi lärdomar. Medel för att ändra världen är inte bara radikala utan också anarkistiska. Områdena där tänkarna delar ut sina teorier inkluderar bl.a. våld, krig, politik, ekonomi och teknologi.

Som redan sagt överlappar postmoderna underrörelser ofta med varandra förutom idémässigt även med tanke på medlemmarnas övriga intressekretsar eller andra underrörelser som de hör till. Därigenom t.ex. ovanstående ”radikala” rörelser är inte konkurrerande med varandra utan hellre forum för självständiga tänkare med gemensamt huvudmål.

Postmodern-teologiska underrörelser är typiskt sammanslutningar som syftar på att förnya de existerande kyrkor…eller ibland bara kritisera dem (ofta på ateistiska basis), men inte att börja en ny religiös rörelse.