Stanley Hauerwas tålamodslära för seglaren

Stanley Hauerwas verkar inte vara populär enbart ute i den stora världen utan också på vår kurs i postmodern teologi med tanke på hur många har redan skrivit om honom. Orsaken kan vara Hauerwas betoning på de konkreta, gemensamma handlingar som uppehåller det mänskliga livet och tänkandet och som är lätta att förstå och få grepp på. Här är han starkt influerad av Wittgenstein och Aristoteles. Andra inspirationskällor inkluderar bl.a. John Howard Yoder, Augustinus och speciellt Thomas av Aquino.

Visserligen är Hauerwas svårt att klassificera, åtminstone i motsättningen modern vs. postmodern. Jussi tog upp i sitt inlägg om Hauerwas att man kan tvivla t.o.m. hans postmodernitet, vilket ledde till livliga kommentarer för och emot. Samma fråga tar även Kristiina och Annika upp i sina bloggar. Vidare kan man konstatera att för något skäl finns skrifter av varken Hauerwas eller någon annan av Jesus Radicals (t.ex. Yoder, Cavanaugh) med i Sigurdson & Svenungssons kursbok, vilket är nog lite konstigt om de räknas att vara postmoderna teologer. Egentligen när man tänker på det mera noggrant har Patrik gjort ganska modigt val genom att ta just Hauerwas, Yoder och Cavanaugh med i materialet för att det var ytterst sällan under kursens lopp som jag såg deras namn förknippade med postmodernismen. Emellertid skulle även jag vara färdig att stämpla ordet postmodern på deras pannor, inte minst för att deras texter innehåller inte bara postmoderna drag utan de är också begripliga till motsats av deras många postmoderna kollegor.

Antagligen har våra klassificeringar eller bedömningar ingen större betydelse för Hauerwas. Det som betyder för honom är kyrkan och kyrkans förmåga att fungera som inspirationskälla för olika samhälleliga funktioner och inte tvärtom. Redan denna tanke är nog postmodern.

Som exempel nämnde Hauerwas på en ljudfil som jag hittade på Jesus Radicals sajt de kristna i Amerika: alltför länge har de kristna amerikanerna definierat sig själva primärt som amerikaner och först sedan som kristna, inte tvärtom som det borde vara enligt Hauerwas.

Christina uttryckte samma tanke på följande sätt i sin blogg: ”Han är också kritisk mot privatiserade former av kristendom, eller att det skulle finnas föreställningar om individens frälsning som kunde ses separerade från Guds handlande i och genom kyrkan. Här erbjuds ett alternativ för att förstå kyrkan utgående från kyrkans egen logik.”

I kommentaren till samma inlägg tog Margit upp en viktig poäng som har säkert också någonting med Hauerwas teorier att göra nämligen kulturskillnader. Även om vi ofta talar att vårt sätt att tro på Kristus är universell, det är klart att vår verksamhetsomgivning, kultur och andligt klimat påverkar vårt sätt att uttrycka vår tro och därför känns säkert uttrycksformer i t.ex. Amerika, Skandinavien eller Afrika främmande beroende på varifrån man är. Emellertid är jag ganska säker på att en troende kan känna sig hemma på kyrkan oberoende på kulturskillnader. Visserligen kan man läsa en stark betoning på den amerikanska kulturen i Hauerwas exempel, men å andra sidan hans exempel är inte poängen utan kyrkan och de medel som man kan använda för att förmedla kyrkans läror till olika samhälleliga verksamhetsområden.

För Hauerwas är karaktär och dygder de centrala medlen och vägen till delaktighet i det gudomliga livet. Vad gäller dygderna, talar han i synnerhet om frihetens (=förmågan att leva utan kontroll), hoppets och tålamodets betydelse. Det är kanske på grund av vårt hektiska samhälle att just den sistnämnda dygden verkar ha tilltalat mest våra kursdeltagare även om Hauerwas betonar att dygderna är alltid förknippade med varandra. Margit sammanfattade temat på utmärkt sätt i sin blogg:

”Det största tålamodet visade Gud då han lät sin son Jesus komma till jorden. Det krävdes mycket tålamod att vänta på Jesu arbetets början då Gud valde att Jesus skulle födas i människoform.”

Vad kan då människan göra för att förverkliga tålamod enligt Guds vilja? Jag citerar svaret igen ur Margits blogg:

1. Att praktisera kroppens tålamod.
2. Att leva med andra lär oss tålamod.
3. Att utveckla kunskaper tar tid och kräver tålamod.

Seglarens levnadsvillkor är friheten, men nästan lika viktigt är tålamodet. Tålamodet behövs både ute på det stilla havet då man väntar på vinden till seglen och i den rasande stormen.

God (b)less America?

Jag hittade en intressant länk bland kursmaterialet till ett program på ABCs Radio National, som handlade om politik och religion.

Det är säkert just USAs politik som oftast förknippas med religiöst språk i västerländer. Jag och kanske några andra i Finland känner detta motbjudande, men överraskande nog har jag sett samma fenomen i Finland nästan varje gång av de få gånger som jag har råkat titta på den finska Riksdagens sessioner på TV under de senaste tiderna t.o.m. i form att en politiker citerar verser direkt ur Bibeln.

President Barack Obama: The Holy Koran tells us: "O mankind! We have created you male and a female; and we have made you into nations and tribes so that you may know one another."

The Talmud tells us: "The whole of the Torah is for the purpose of promoting peace."

The Holy Bible tells us: "Blessed are the peacemakers, for they shall be called sons of God." (Applause.)

The people of the world can live together in peace. We know that is God's vision. Now that must be our work here on Earth.

Idén om modern politisk teologi går dock tillbaka på 1920-talet då Carl Schmitt publicerade sin ”Political Theology” i fruktan av dåtida Tysklands sammanbrott. Enligt Schmitt är alla former av moderna teorier om staten sekulära teologiska koncept och teologin hör till politiken utanvidare.

Här spelar ”den allmänna viljan” en väsentlig roll. Ända till 1700-talet var den allmänna viljan definierad de facto som Guds vilja, men senast Rousseaus ” Om samhällsfördraget” år 1762 gjorde slut på denna epok och människornas egen vilja tog över rollen som den allmänna viljan. Detta anses vara den ursprungliga källan för modern demokrati. Schmitts motdrag var att visa att fundament i modern politik är teologiska i stället för sekulära eller liberala. Schmitts (och t.ex. Heideggers) syfte var att ”revitalisera” staten som begrepp och ge tillbaka dess status som identitetsskapare inte minst för att han såg sitt weimerska Tyskland som ett eskatologiskt slagfält mellan det goda och det onda. Utan staten med rätta fundament skulle samhället rasa samman.

Enligt Cavanaugh är alla former av politik teologiska för att de försöker fundamentalt bemästra transcendenta visioner om människornas ursprung och livets mål. Vi behöver politisk teologi för att den hjälper oss att förstå sekularismens ersättare även om vi inte vet exakt vad kommer det att vara.

Schmitts teorier är relevanta även i våra dagar för att tanken om civila religioner lever starkt överallt i världen, inte minst i USA. USAs flagga är ett heligt objekt för många ritualer och man kan också döda eller dö för den (alltså inte nödvändigt bara för staten bakom den).

Barack Obama: There's one rule that lies at the heart of every religion - that we do unto others as we would have them do unto us.

Så frågan återstår: politisk teologi eller teologisk politik? Jag tycker att det finns en betydlig skillnad mellan dessa två begrepp.

William T. Cavanaugh - konsumtionens teologi i eukaristisk ekonomi

Alltså vad har eukaristi med ekonomi att göra? Cavanaughs grundtanke är att de kristna borde förhålla sig till och forma upp både personliga och samhälleliga ekonomier i ljuset av deras eukaristiska tro: på samma sätt som man delar ut Kristi kropp i eukaristin, borde man svara genom att konsumera på ”rätt sätt”. Det svåra här är just att hur man konsumerar enligt eukaristiska principer. Här gäller det att tänka över de nationella gränserna, hur produkterna produceras och vilka är produktionens miljöeffekter osv. Om man lyckas med sina konsumtionsvanor så är priset att bli en del av Kristi kropp och följaktligen en del av alla människornas lidande.

Den moderna ekonomin däremot hjälper oss att växa bruttonationalprodukten, men den berättar oss inte hur vi borde konsumera och förhålla oss till pengar som individer. Cavanaugh ger inte råd hur man förverkligar denna modell i praktiken förutom att motstå den globala kapitalismen. En förutsättning för ett humant samhälle är att ingen individ är fri förrän alla är fria i en fri marknadsekonomi.

För att försäkra en fri marknadsekonomi behövs det fortfarande kontroll för att enligt Cavanaugh leder nuvarande makroekonomiska teorier till ojämlikheten mellan individer. Här är ekonomister sällan konsekventa. Till exempel Milton Friedman och Adam Smith ser individen i mikroekonomin som en girig aktör, medan med inverkan av någon konstig ”osynlig hand” förvandlas individernas verksamhet till mervärde på makronivån. Det är inte trovärdigt.

Vad är då det rätta sättet för en kristen att konsumera? Enligt Cavanaugh borde vår användning av pengar vara direkt bunden till vårt förhållande med Gud. Individens ekonomi och teologi är inte två skilda saker utan förknippas och har alltid förknippats med varandra. Han hävdar att vårt sätt att konsumera liknar mycket vad och vem vi tillber.

Friheten att konsumera och friheten att välja är visserligen viktiga principer i Cavanaughs tankegång, men här hänvisar han till frihet i gudomlig anda: vägen till den äkta friheten går endast genom att vara bunden till Guds vilja. Emellertid är grunden till ekonomisk frihet för största delen av människor i friheten att välja genom konkurrensen. På gräsrotsnivån detta betyder konkurrens mellan individer vilket leder till brist, oro och osäkerhet i stor skala.

Cavanaughs tankesätt tilltalar mig starkt, inte minst tack vare en svensk affärsman som heter Gunnar J. Olson. Tankar och idéer i Olsons bok ”Rikets affärer - minnen av det tillkommande” (för något skäl är namnet helt annorlunda på finska, men beskriver innehållet kanske en aning bättre, nämligen ”vapautettu bisnes – kokemuksia taivaan valtakunnasta liike-elämässä”) liknar långt Cavanaughs. Nyckelorden för båda är frihet och Guds vilja. För mig har Olsons bok inte bara förnyat hela mitt tankesätt angående ekonomin, affärsvärlden och friheten utan även förstärkt min tro på världen och framtiden.

Cavanaughs utgångspunkt är mera akademisk teoretisk medan Olson syftar på att ge råd till vanliga troende genom att använda sitt eget liv som exempel. Jag vågar inte ens tänka på vad de här två gentlemännen kunde nå tillsammans. Så mycket som jag har bekantat mig med tankar av dem båda, kan jag inte hitta på en enda sak att kritisera och det är mycket sagt det! Olson har säkert inte tänkt på sig själv som en postmodern tänkare, men det är han nog tydligt.

Radical Orthoxy vs. Jesus Radicals

Begreppet postmodern teologi innehåller många underrörelser som bl.a. dekonstruktion, postmodern feministisk teologi, gud-är-död, Radical Orthodoxy och Jesus Radicals. Jag skall nu granska kort de två sistnämnda, även om det måste konstateras här att det finns flera viktiga underrörelser och underrörelsernas underrörelser som ibland är klart del av någon annan underrörelse (t.ex. Jesus Radicals ==> anarkism) eller överlappar och/eller förknippas med varandra vad gäller tänkarna som räknas in i dem. Sättet hur tänkarna räknas in i olika skolor varierar också stort: några hör ”ofrivilligt” till dem och andra har medvetet börjat rörelser med syfte på att kunna betona sitt synsätt.

Radical Orthodoxy fick sin början vid Cambridge University så sent som år 1997 och den är inte precis rörelse i dess bokstavliga mening utan hellre ett nytt teologiskt synsätt med olika projekt och sammanhang som uttrycksform. RO har sina rötter i katolicitet och det ortodoxa i medlemmarnas bakgrund är just kristen tro genom de klassiska trosbekännelserna. Det radikala i budskapet är kritiken mot de teologiska medlen som praktiserades i den senmedeltida och moderna kristendomssynen. Rörelsens syfte är ändå inte att kritisera allting som modernismen innebar utan att framhäva nödvändigheten av förändring i tänkandet på grund av den moderna sekularismens framväxt som har tonat ner religionens betydelse i samhället. Man kan säga att var många postmoderna rörelser ser behov även för en radikal teologisk förändring så där radikalortodoxa framgestaltar syftar på förändring mera som en utveckling med vissa givna teologiska grunder. ”we must train ourselves in that which modernity rejects most thoroughly and fatally: the discipline of receiving that which has been given”, liksom R.R. Reno från Creighton University konstaterar.

Graham Ward, Catherine Pickstock och John Milbank anses som de främsta framgestalter och grundare för rörelsen.

Jesus Radicals är en samling av t.o.m. ännu mera osammanhängande tänkare än det föregående. De mest kända namnen i ”rörelsen” kan anses vara William T. Cavanaugh, Stanley Hauerwas och John Howard Yoder. Något enhetligt teologiskt utlåtande för rörelsen finns inte utan den gemensamma teologin formas upp genom tänkarnas egna skrivningar, som innehållsmässigt varierar stort. Egentligen när man granskar närmare de sju tänkarna nämnda på JR sajt så de enda gemensamma faktorer för dem verkar vara tro på Kristus och en stark vilja att förändra världen på något samhälleligt område genom Kristi lärdomar. Medel för att ändra världen är inte bara radikala utan också anarkistiska. Områdena där tänkarna delar ut sina teorier inkluderar bl.a. våld, krig, politik, ekonomi och teknologi.

Som redan sagt överlappar postmoderna underrörelser ofta med varandra förutom idémässigt även med tanke på medlemmarnas övriga intressekretsar eller andra underrörelser som de hör till. Därigenom t.ex. ovanstående ”radikala” rörelser är inte konkurrerande med varandra utan hellre forum för självständiga tänkare med gemensamt huvudmål.

Postmodern-teologiska underrörelser är typiskt sammanslutningar som syftar på att förnya de existerande kyrkor…eller ibland bara kritisera dem (ofta på ateistiska basis), men inte att börja en ny religiös rörelse.