Deconstructing deconstruction

Hahhah, det var roligt och innehöll till och med viktigt stoff under ytan. Det skulle vara skojigt att försöka dekonstruera Chip Morningstars text ”How To Deconstruct Almost Anything” här men tyvärr skulle mitt inlägg bli alltför lång så jag nöjer mig bara att ta upp några smakbitar ur texten.

Chippen gör sin programdeklaration redan i början av sin text: ”being a vulgar engineer I'm allowed to break a lot of the rules that people in the humanities usually have to play by”. Även om satsen skulle vara ett intressant objekt för likadan dekonstruktiv analys än vad Chippen gör av satsen ”John F. Kennedy was not a homosexual”, jag konstaterar bara här som en före detta IT projektledare och konsult att Chippens text reflekterar mest ett vridet humör av genomsnitts IT ingenjör. Det var kanske just på grund av min egen bakgrund att jag skrattade på riktigt…

Det är också ganska vanligt att de på sätt och vis ber om ursäkt genom att förklara deras bakgrund när de föreställer sitt vridna sarkastiska humör till kretsar utanför sina egna vanliga. Chippen har rätt när han säger att ingenjörer har en tendens att vänja sig till språket som ingen utanför branschen förstår och detta beror inte alltid på det att det skulle vara omöjligt att uttrycka sig med klart språk utan det kan ofta ses som medel att stöda gemenskap på arbetsplatsen och kanske bredare på hela branschen. Chippen jämför IT branschens sätt att använda jargon till dekonstruktionens, men jag tycker att där går han åt skogen. IT ingenjörer strävar efter att använda jargon på det sätt att ingen utanför branschen skulle förstå dem, men enligt min mening strävar filosofer och teologer i postmodernismen efter att hitta ord och uttryck för nya och främmande begrepp för att kunna etablera dem i framtidens resonemang, inte för att kunna stänga de intresserade utanför.

Chippen lärde åtminstone en viktig detalj till mig, nämligen att Derrida anses som dekonstruktionens stamfader. Jag trodde tidigare att det var Mark C. Taylor, men närmare titt på saken avslöjar att Taylor kan beskrivas hellre som Derridas lärjunge. Faktumet kommer att orsaka justeringar till min postmodern karta…

Man kan nog dra slutsatsen att Chippen uppskattar till viss mån franska filosofer som Derrida och Baudrillard även om han konstaterar allmänt taget om postmoderna filosofer ”academicians writing in this area go right off the bogosity scale, pegging my bogometer until it breaks” och även ”you get maximum style points for being French. Since most of us aren't French, we don't qualify for this one, but we can still score almost as much by writing in French or citing French sources. However, it is difficult for even the most intense and unprincipled American academician writing in French to match the zen obliqueness of a native French literary critic”. Emellertid väckte hans artikel mig att tänka på hur ofta man tar någon viss text som given eller som faktum utan att ifrågasätta skrivarens eller läsarens motiv. Eller med andra ord ”we don't say that we deconstruct the text but that the text deconstructs itself”.

Meningen med den här artikeln var antagligen att fråga varför? Vad är nyttan med dekonstruktion som disciplin? Man kunde kanske svara till skrivaren att varför göra IT-lösningar. Vad är deras syfte? Om någon svarar till exempel att deras syfte är att öka effektiviteten, kan man fråga vidare varför skulle man vilja öka effektiviteten. Poängen är alltså vem vet och bestämmer vad är väsentligt och nyttigt på riktigt i världen? Vad är sanningen?

Sådana här diskussioner slutar alltid till den eviga frågan: vad kan vara nyttigare än segling?

Introduktion – en karta över postmoderna framgestalter och utvecklingslinjer

Det har varit relativt besvärligt för mig att få grepp på postmodernism inkluderande själva begreppet (jag märkte att jag har använt ordet postmodernitet i stället för postmodernism…och är inte den enda). Sigurdsons och Svenungssons inledning hjälpte inte mycket för att tydliggöra begreppet utan nästan tvärtom på grund av stort antal tänkare och deras inriktningar inom och utanför postmodern teologi. Antalet detaljer, tänkare och grupperingar i ett historiskt och geografiskt perspektiv påminde mig en karta och så började jag rita en förenklad bild av postmodernism och dess motiv i form av en symbolisk ”karta”. Resultatet kan ses nedan.


Jag har försökt uppbygga bilden med min bästa förmåga, men samtidigt är jag medveten om att den inte är en perfekt föreställning av ämnet: den baserar sig endast på uppgifter i Sigurdsons och Svenungssons introduktion och även min förmåga att förknippa genrer och tänkare med varandra vid det här skedet av kursen har säkert varit bristfällig. Till exempel fattas sådana stora namn i postmodernismen som Soskice, Žižek, Kierkegaard, Lyotard, Foucault och Chomsky för att nämna några. Orsaken till deras frånvaro är att de var helt enkelt inte nämnda i introduktionen av kursboken. Jag kommer att uppdatera bilden två eller tre gånger under kursens lopp, vilket betyder att jag tar gärna emot åsikter och korrigeringsförslag för att kunna bearbeta den bästa möjliga bilden av ämnet.

Varför är det så många framgestalter och teorier i postmodernismen? Efter att ha läst introduktionen är det klart att postmodernismens mål inte är att försöka åstadkomma något absolut eller entydigt svar på teologiska frågeställningar. Postmodernismens väsen är en öppen diskussion, diskussion som leder oss till bättre förståelse av vår tillvaro, omvärld och Gud. Detta förklarar också det stora antalet postmoderna teorier och tänkare: i postmodernismen finns det inte något rätt svar, det går inte begränsas teorier med existentiella grundantaganden och därför kan inte heller den övernaturliga aspekten uteslutas. Fundament som var typiska för det moderna tänkandet är oacceptabla i postmodernismen eftersom fundament baserar sig alltid antingen medvetet eller omedvetet på subjekten. Även om det kan frågas om kyrkornas läror och verksamhet är beroende på sådana fundament som är/var typiska för moderniteten?

Är en öppen diskussion och debatt möjlig inom kyrkan i dag? Denna var en fråga som vi diskuterade om på kursen i Praktisk Teologi förra veckoslutet. Jag tycker att en sådan diskussion borde vara möjlig, inte minst för att kyrkan inte verkar ha bättre läkemedel för att stoppa och omvända den behärskande negativa trenden. Dessutom anser jag en sådan diskussion vara väg till både kyrkans och människans växande i gudomlig anda, åtminstone så länge som människan inte ersätter Bibelns sanningar med sina egna…

Att kommunicera tro i en sekulär tid

Kyrkpressen firade sin 40 års-jubileumsfest i Trefaldighetskyrkan i Vasa i går. Festtal hölls i form av ett samtal mellan tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund och ärkebiskop emeritus John Vikström. Temat var “Att kommunicera tro i en sekulär tid”. Vikström tog fram att vi lever konstiga tider i Finland då kurvorna angående kyrkans aktiviteter visar både neråt och uppåt. Kurvorna visar fortfarande neråt vad gäller till exempel avskrivning av medlemskap men å andra sidan uppåt vad gäller andligheten och vissa aktiviteter inom kyrkan (till exempel musikbetonade Gudstjänster och diakoni).

Enligt Sandlund är sekulariseringen i övriga nordiska länderna gått betydligt längre än i Finland. Som exempel tog hon antalet konfirmander årligen: i Finland är siffran över 90 % av kyrkans medlemmar medan i Sverige samma siffra är bara 40 %. Emellertid påpekade Vikström att situationen i Finland utvecklar åt samma håll och för att stoppa den negativa trenden behövs krishantering eller åtminstone krismedvetande. Det är viktigt att undersöka vad händer i de församlingar där siffrorna visar uppåt. Vad görs rätt i dem?

Sandlund svarade att åtminstone i Sverige verkar Jesus Kristus vara i budskapets och Gudtjänstens kärna i framgångsförsamlingar.

Båda var eniga om att någonting måste göras för att öka kyrkans trovärdighet. Som läkemedel erbjöd de lärdomar av tidigkristna församlingar eftersom situationen då kan jämföras med dagens. Här hänvisades det till budskapets tydlighet och respekt för alla människor, inte bara för kristna.

Det som var intressant att Vikström talade långt om viktigheten av personliga äkta vittnesbörd och personlig erfarenhet som har ansetts vanligen vara kännetecken för väckelserörelser. Lärdomar måste göras och riktas direkt åt folk.

Senmodernt postmodernitet

Jag tänkte börja med bloggandet först nästa vecka, men tack vare påfallande entusiasmen synlig hos kursens övriga bloggare, var jag nästan tvungen att skriva ”någonting” redan nu.

Faktumet är att jag inte har hunnit läsa någonting ännu, för att jag håller på att skriva min uppsats eller kursdagbok för förra höstens ÖPU kurs i ”Identitet, språk och tro”. I dag har jag tittat/lyssnat på Tage Kurténs insats till temat och inte så hemskt överraskande tangerar föreläsningens innehåll med den här kursens innehåll även om Kurténs perspektiv avvek betydligt. En stor del av Kurténs föreläsning handlade om identitetsskapande i och för (Svensk)finland. Han hävdade att modernitet i kristen kultur var bärande tema för identitetsbyggande från början av 1900-talet ända till 1950-talet då temat ersattes av modernitet i sekulär kultur. Senmodernitet blev rådande temat på 1980-talet och det är kännetecknande även för tiden som vi lever nu i. Typiskt för senmoderna tider är till exempel att vetenskaplig-tekniska förnuftets hegemoni är bruten och att vi vänder oss till trons och moralens språk, men man kan ändå fråga vad religiös tro är. Identitet är utan självklart centrum.

Jag går nu inte mera in på föreläsningens innehåll, men jag skulle vilja diskutera ännu lite kring terminologin. Patrik förklarade på närdagen att postmodernitet och senmodernitet är ungefär synonymer eller så förstod åtminstone jag. Enligt Kurtén är senmodernitet är proteströrelse mot modernitet, Alltså tidsmässigt kan olika perioder överlappa med varandra. Kurtén uppfattar postmodernitet som någonting som kommer efter modernitet. Emellertid är det viktigaste att göra det som han kallar ”stipulativ definition av begreppet”, vilket i praktiken betyder ”hur jag tänker på att använda ordet i det här sammanhanget”. Jag återkommer till den här frågan personligen när jag har läst inledningen av vår kursbok.

Några av er deltog också i samma kurs som jag hänvisade till ovan. Jag kan inte låta bli att referera Jussi Meriluotos tankeväckande fråga till Kurtén på hans föreläsning: ”tycker du att det finns i Bibeln personer som du kan uppfatta som senmoderna?”. Frågan var till och med så svår att Jussi själv var tvungen att erbjuda bästa möjliga svaret. Enligt honom kan man inte utgå från tanken att Bibeln skulle ha uppstått i en statisk miljö utan både moderna och postmoderna tankar torde ha funnits redan då.